Skafthållning 47 enligt vilken fast egendom icke fick säljas utomvid nöd, i vilket fall hembud först skulle ske till fränderna. Gutalagen företräder uttryckligen denna ålderdomliga åskådning. »Jord må ingen sälja, om ej trångmål nödgar därtill. Då tillsäge han närmaste fränder med sockenmän och ättemän, och de pröve, vad somnödgar.» (Kap. 28.) Den som utan denna prövning hade givit penningar för jord hade förverkat sina penningar och skulle därjämte böta 12 mark till landet och lika mycket till de skyldemän, som rev köpet. Även Dalalagen tillät försäljning av jord endast på grund av nöd. I Byggningabalken 1 skildras på ett drastiskt sätt, huru en man först blev tvungen att »mef) fastumoc fullum skiaslum» sälja en fjärdedel av sin gård. »vEn skisrpti sko at foti. sath wibir karl oc nötti.» Det vill säga, skon klämde åt foten, när lädret blivit skarpt: ägaren blev genom nöd tvungen att sälja.^ Detta upprepades ända till dess mannen hade sålt den sista fjärdedelen. ’Då grep mannen till undantag, han tog undan en hustomt i byn, utan del i byamål. Nu säljer han ock den. Åter tog mannen undan kälkdragning till skogs, krokfiske i sjö och ström, och bete för ko och so. Då säljer han ock det. Då hade den mannen sålt allt. — Då spörja bördemännen detta och säga: »Du har gjort orätt, har sålt vår bördsjord». Då hänskjuter mannen till tinget, att han har lagligen hembjudit jorden. Han styrkte det med två vittnen och tolv mäns ed. Då skall köparen hava det somhan haver köpt, och han själv sina penningar’. Enligt Hälsingelagen (Jordabalken 1) skulle den somville sälja sin gamla arvejord, först hembjuda den åt sina närmaste skyldemän inför grannarna och kyrkfolket och på tinget. Om de inte ville köpa jorden men ej heller ville lämna honom lov till försäljningen, fick han sälja endast så mycket jord som räckte till tre års underhåll. Först därefter fick han under samma förutsättning sälja till vemhan ville. Uppfattningen att bördsjord icke borde försäljas fortlevde i de avlägset belägna bygderna inom det svenska riket långt fram i tiden. Ett gripande uttryck härför föreligger från den av svenskar — eller kanske ursprungligen av gutar — bebodda ön Runö i Rigabukten. När riksamiralen Carl Carlsson Cyllenhielms förvaltare Olof Holgersson år 1627 besökte ön, inhämtade han att bönderna i femte och sjätte led hade ärvt sin jord efter sina förfäder. Men ingen hafwer någontijdh nogon Jord såldt eller kiöpt, uthen sei]a Äple och Päron må sällias, män icke Jordh* Förfarandet vid det ifrågavarande rättsfallet inför Norra Finlands lagmansting stämmer i huvudsak, ehuru icke fullständigt, med landslagens * Jfr Holmbäck och Wessén, Svenska landskapslagar, 2 serien, D.ilalagen (1936), s. 66, not 3. —Se även Axel Ahlström, Våra mcdeltidslagar. Studier i fornsvensk stilistik och prosarytyn (1912), s. 12 ff. •* Ernst Klein, Runö (1924), s. 104.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=