JUSTITIEKANSLERN OCH FERSENSKA MORDET hvarifrån Sverige den Martii 1809 blef befriadt, betjenade sig deraf för att göra ett försök emot Statens bestånd. Pasquiller infördes uti allmänna blad, och upmaningar til uplopp upsattes på gatuhörn. Hvilka mått och steg äro på desse wigtige anledningar tagne till lugnets bibehållande? hvilka till förekommande af sammanskockningar den olyckliga dagen eller deras bevakande, sedan de upstått? och hvilka ändteligen till Tumultets hämmande, sedan det börjat? Desse och flere frågor, som en skicklig Domare bättre än jag kan upgifva, tror jag behöfva till upiysnings winnande framställas.» Justitieministern Gyllenborg tillstyrkte härefter utan närmare motivering JK:s hemställan. Samtliga i konseljen närvarande stats- och justitieråd hade sålunda tillstyrkt JK:s hemställan, varvid två dock icke gjort detta reservationslöst. Man kommer därvid osökt att erinra sig Bernhard von Beskows ord till Hans Järta sexton år senare, att Adlercreutz och Engeström hos eftervärlden kommer att stå något till boks för denna katastrof.'^® Avgörandet låg nu oåterkalleligen hos konungen. Denne förklarade omedelbart, att en undersökning i ämnet efter så lång tids förlopp medförde åtskilliga betänkligheter, i synnerhet då därigenom åter skulle upplivas och länge underhållas minnet av händelser, vilka snarare borde lämnas åt glömskan! Somytterligare skäl anfördes, att rättegången mot de anklagade redan vore avslutad —ett skäl, som några månader tidigare åberopats för ärendets uppskjutande. Då K. M:t vore övertygad om, att vad än skulle kunna läggas vedebörande till last, något uppsåtligt fel hos dem desto mindre funnes, som de både förut och efteråt alltid utmärkt sig som rättskaffens ämbetsmän. K. M:t ansåg därför för gott »att låta denna del af målet förfalla och nedläggas». Karl XIII hade ännu en gång aktivt ingripit för att överlämna frågan åt glömskan, utan formellt stöd av någon av sina rådgivare. Efter halvtannat års arbete hade JK:s aktion misslyckats —rättens företrädare hade lidit nederlag inför den politiska maktens högste innehavare. Silfversparre hade icke overksamt avvaktat utgången av JK:s aktion. Dagen förut hade han »i anseende till min swaga hälsa» anhållit om avsked från överstebeställningen vid Smålands lätta dragonregemente med pension enligt författningarna.'^® Några dagar senare, den 4 februari, bifölls ansökningen. De närmare detaljerna kring detta silkessnöre är icke kända. Men hans bana hade därmed anmärkningsvärt nog ännu icke nått sitt slut. 1815 blev han kommendör med stora korset av svärdsorden och 182 vid avskedet ur krigstjänst utnämndes han till generallöjtnant. 41 Hans Järtas och Bernhard von Beskows brevväxling, III, 1835—40 (Svenska Akademiens handlingar från 1886, nr 41), s. 134 f. Statsråds- och Beredningsprotokoll i krigsärenden 4 febr. 1812.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=