Festskrift tillägnadGerhard Hafström 40 för en dyrbar belöning, om Militairen, hvilken efter min underdåniga tanka visst icke kan tillvitas någon brottslighet, utan somförut sagt är, ett ögonblicks villrådighet, kunnat undgå de svåra anmärkningar som nu ägt rum; Jag förmodar att den förtjänt mera indulgence — hälst Stockholm och kanske hela Sverige har att tacka dess ståndagtighet och trohet för sin frälsning. Sådan var åtminstone allmänna tron under det faran påstod, och under det Militairen var exponerad för de uproriska stenkastningarne. Ingen kan neka, att General Majoren Silfversparre gjort sig förtjent af sitt Fädernesland, så har åtminstone Riksens ständer förklarat; Majoren, nu mera öfversten Lovisin har äfven utmärkt sig mot Rikets fiender; Man skulle förmoda, att de för ett begånget misstag eller rättare sagt rådlöshet vid ett högst oförmodadt och rådlöst tillfälle icke skulle löpa fara att blottställas till ära och välfärd; förlåta. Lyckligt det land, där belöningar, straff och förlåtelse icke utdelas efter enskildta afsigter och händelsernas oförutsedda utgång utan efter hvar och ens redliga upsåt, verkliga nit och trohet mot Konung och Fädernesland. Eders Kongl. Maij* nu mera knappast kan eller bör som C. Adlercreutz.» Även Adlercreutz hade sålunda instämt i JK:s hemställan, ehuru han visserligen —säkerligen på goda grunder —räknade med, att K. M:t »af en eller annan orsak» skulle finna för gott att förorda annorlunda. Härefter komturen till statsråden Fleming, Wrede och Rosenblad, vilka alla tillstyrkte JK:s framställning. Det återstod alltså nu endast två, nämligen de båda excellenserna von Engeström och Gyllenborg. Den förre uppläste liksom Adlercreutz ett skriftligt yttrande, så lydande: »En man, somuti det ögonblick, då Riket var på branten af sitt fall, wågade alt för att rädda Fäderneslandet, och hvilken till framlidne Herr Riks Marskalken Grefwe Fersens förswar åtminstone icke sparat sin person, — Krigsmän, som med ära wisat sig mot Rikets fiender — hvilka den 20 Junij om aftonen och följande dagar med mod och ståndaktighet igenom faror och mödor frälsat Staten, äro hårdt anklagade. Då ingen medborgare bör betagas tillfälle att försvara sin sårade heder, tror jag min pligt fordra (om än icke annat skäl vore för handen ensamt ur detta), att tillstyrka det den förslagne ransakningen måtte gå i verkställighet. Så mycket mera gör jag det, då jag anser för Regeringens ovilkorliga skyldighet att noga låta efterse, huruwida Embetsmän upfylla deras pligter emot Stat och medmenniskor, i synnerhet då ett tvifvelsmål deröfver blifvit framstäldt. Jag wördar wederbörandes nitiska upmärksamhet, men bekänner uprigtigt, att jag icke förstår, hvarföre den endast sträckt sig till General Silfversparre och Militairen. Ordningens bibehållande innomhufwudstaden är anförtrodd åt öfver Ståthållare Embetet. Hvar och en känner de lättsinnigt utspridda. Nationen förklenande, osanna rygten som grundat olyckan. Är något gjort till utspridares uptäckande eller ofvannämnde rygtens wederläggande? Det är allom bekant, att desse åstadkommo en gäsning ibland det lättrogna folket. Orolige hufwuden, bestående dels af dem, som altid söka sin upkomst af förwirringar, dels ock af sådane, som önskade tillbaka den olycksaliga styrelse.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=