JUSTITIEKANSLERN OCH FERSENSKA MORDET personer. Föredraganden hemställde därvid huruvida kronprinsen funne lämpligt att meddela sitt beslut angående JK:s hemställan omundersökning mot Silfversparre och militärbefälet. Svaret blev ånyo avböjande. —»Denna fråga skulle än ytterligare hvila.»^-^ Det femte försöket hade avvisats. Justitiekanslern skulle emellertid icke låta sig hindra att fullfölja sin grundlagsenliga plikt. Den 30 januari 1812 anmälde i statsrådet generalauditören och revisionssekreteraren Noréus i sin egenskap av t. f. JK, att han vore redo avlämna infordrat utlåtande."® Han framhöll därvid inledningsvis somsin uppfattning, att därest Silfversparre begagnat den militära styrkan, hade »efter den yttersta sannolikhet medborgerligt blod icke flutit, lagen icke trampats under fötterne och exemplets våda uteblifvit». Anklagade våldsverkare hade t. o. m. som försvar åberopat, att deras våld icke dämpats; vittnen hade också anmärkt, att de trott riksmarskalken vara dömd och överlämnad till offer. Justitiekanslern frågade nu Silfversparre, varför denne icke låtit militären omringa det s. k. Hultgrenska huset och förhindra vidare våld mot Riksmarskalken, varför Silfversparre icke använt militära maktmedel i stället för att ingå i det isynnerhet för en befälhavare nesliga förslaget att föra en om brott oförvunnen medborgare i häkte samt slutligen, varför Silfversparre oaktat Riksmarskalken redan vid de första stegen mot arresten till den grad våldförts, att han förklarade sig tro sin sista stund vara kommen —likväl icke avstod att föra honomur huset eller använda den militära styrkan. JK framhöll vidare såsom anmärkningsvärt, att sedan Riksmarskalken genast efter det han utkommen på gatan blev skild från Silfversparre och »af folkmassan framstörtades till den å Riddarhus Torget paraderande Gardes Bataillon, han i denna Bataillons och dess Befälhafvares åsyn så till sågandes fritt af folket fick sönderslitas». Även omdenna trupp, som efter order var placerad på detta ställe, icke utan Generaladjutanten Silfversparres order kundetill störreeller mindre del få intaga en annan post, eller så länge denne själv kommenderade, vidtaga andra åtgärder än de av denne anbefallda, »kunna dock någre sådane Ordres ej supponeras, hvarigenomBefälhafwaren för denna Troupp skulle vara betagen rättigheten af densammas användande för att freda en person hvilken somhälst, exponerad för en upretad folkmängds raseri». Tillvaron av några sådana uttryckliga order ansåg JK icke böra kunna vara möjlig. Så snart generaladjutanten icke mera fanns på platsen, hade bataljonschefen ägt full rätt och skyldighet att ingripa. Det borde därför åligga denne befälhavare att förklara, varför han i stället tillåtit mördarna att fritt med sitt offer genombryta den formerade bataljonslinjen. —JKhemställde slutligen, att handlingarna i målet måtte överlämnas till JK-ämbetet för att 37 Statsrådsprotokoll över justitieärenden 21 nov. 1811. Statsrådsprotokoll över justitieärenden 30 jan. 1812.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=