JUSTITIEKANSLERN OCH FERSENSKA MORDET nen alltjämt förblev overksam. Understallmästaren AdamEhrengranat anmodade därför de befälhavande majorerna vid Svea livgarde Lovisin och Djurklon att med sin trupp företaga något till riksmarskalkens räddning. De hade emellertid svarat »sig därtill icke hafwa Ordres».^^ Lovisin hade också yttrat, att det vore olyckligt, att manskapet inte hade gevären laddade.^® Riksmarskalken hade därefter »barhufvad och med utstående hår, med blodigt hufvud förts af en ursinnig Folkhop»'^® under slag av käppar och paraplyer, bland vilka sistnämnda en var av röd färg, över torget mot den därstädes paraderande gardesbataljonen Vid framkomsten till bataljonen vid vänstra Rådhusflygeln hade Fersen hörts yttra: »Gossar, fräls mig.» En till växten litenofficer hade ropat åt soldaterna: »Wi skola frälsa honom, gossar, fäll bajonett.» Några gardister hade då fällt sina bajonetter. På andra officerares vink och på ordern »Gewär på axel» hade de dock genast »rättat sig med gewären» —varvid »en officer lagt sin hand på ett af de fälde gewären.^® —En officer hade till och med tillsagt gardisterna att stå stilla och icke röra någon, som ej ofredade dem, utan låta vem som helst slippa igenom.®^ Fyra soldater hade då gått undan och låtit folket fritt tåga igenom leden med Fersen, varvid denne hördes yttra: »Låt bli mig, jag är oskyldig.» Enligt löjtnant A. G. von Dubens vittnesmål var bataljonschefen ansvarig för truppens passivitet. »Tvenne beslutsamma subalternofficerare af regementet, löjtnanterna Etienne de la Gardie och Gustaf Koskull, läto fälla bajonett, och jag ansåg nu grefve Fersen frälsad. Men kommenderande befälhafwaren af gardet infann sig på stället och befallde de tre soldaterne, som ville fria grefve Fersen, att genast ställa sig i ledet samt de fällda bajonetterna att läggas på axeln. Grefve Fersen, herigenom försvarslös, stod nu bakom leden, utsatt för ytterligare misshandel.» Vid denna tidpunkt hade understallmästaren Ehrengranat ånyo ingripit och anmodat några av gardisterna att följa med riksmarskalken, vilket de också gjorde. Men då de icke blevo biträdda av sina kamrater eller någon av befälet, hade de snart, den ene efter den andre, övergivit Fersen.®^ — 31 Ehrengranat (30 okt. 1810). ^ Löjtnant Hammarskiöld (Ö.Ä. 26 juni 1810). Expeditionssekreterare Wallerius (16 nov. 1810). Svaranden, bagarmästaren Carl Landby (4 sept. 1810). Handelsbokhållaren Robsahm (15 nov. 1810). Svaranden, kommissionären Carl Fredric Löfgren (13 okt. 1810). Jfr Grosshandlaren Sterky (15 nov. 1810). Enligt skomakaremästaren Peter Södergrens och skomakaregesällen Bromanders samstämmiga vittnesmål (22 nov. 1810) skulle till och med dels soldaterna i bataljonen med sina bajonetter från Fersen skilt en man, som höll honom om livet och tycktes vilja försvara honom, dels en gardist stuckit sin bajonett emellan benen på en karl, som sökt taga emot och upprätthålla Fersen, så att han måste lämna denne. Ehrengranat (30 okt. 1810).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=