Festskrift tillägnad Gerhard Hafström förnäma till utseendet och vältaliga. De skildes nu efter väl förrättat ärende.» Den ursprungliga källan till denna skildring kan ha varit den i traditionen bevarade bilden av trekungamötet. »Sagamännens andra huvudkälla är traditionen, sådan denna på deras tid ännu fortlevde på muntlig väg eller sådan den nedskrivits alltifrån 1100-talet», säger den mot konungasagornas källvärde kritiske Curt Weibull.®^ Enligt Nat. Beckman skulle Snorre som källor haft även svenska traditioner.®® — Snorre Sturluson besökte på sommaren 1219 lagmannen Eskil i Västergötland, Birger Jarls äldre broder.®^ Av honom inhämtade Snorre sina djupa kunskaper om det svenska rättssamhället. En bättre kännare av den västgötska rättstraditionen fanns icke än denne lagman Eskil, lagens samlare och nedtecknare, om vilken lagmanslängden vet förtälja, att han »forskade sorgfälligt efter Lumbers och andra lagar, sådana de voro efter fädernas goda sed». Även omEskil ännu icke hunnit slutredigera lagen år 1219, har Snorres uppfattning om exempelvis svearnas företrädesrätt att taga och avsätta en konung och Västgötalagens kända uttalande härom ansetts stå i ett intimt samband med varandra.®® Snorre måste förutsättas ha haft stort intresse för den västgötska traditionen om förhållandet till Norge och därmed för gränsberättelsens uppgifter om Danaholmens delning och trekungamötet. Särskilt måste Snorre ha intresserat sig för allt som hade något samband med Kungahälla, vilken stad hade en framträdande plats i hans konungasagor och vars förstöring 1135 han skildrat efter traditioner i fosterfaderns familj.®® Mellan Snorres skildring och gränsberättelsen finnes också en påtaglig inre likhet. Förträffligt kompletterar varandra å ena sidan männens tal om sveakonungen som den störste, starkaste och ståtligaste, danakonungen som den fagraste och norske konungen som den duktigaste och raskaste samt å den andra sidan berättelsen om Uppsalakonungen till häst med danakonungen vid betslet och den norske vid stigbygeln. Att Snorre emellertid icke medtagit denna berättelse kan förklaras av dels den allmänna tendensen i hans skildringar till förmån för norrmännen, dels hans metod att ur källmaterialet utskilja episoder, som drogo uppmärksamheten från sagans huvudperson, den norske konungen."® Enligt VgL I:s gränsuppteckning var det på trekungamötet med hyllningsceremonien, som Danaholmen delades mellan de tre rikena. Holmen, Schreiner, a. a., s. 385. Sverige och dess nordiska grannmakter under den tidigare medeltiden, s. 13. ®® Nat. Beckman, Sverige i isländsk tradition, HT 1922, s. 163. ®^ Se härom senast O. Moberg, a. a., s. 207 ff. Jfr N. Beckman, Ur vår äldsta bok s. 23 ff. ®® C. Weibull, a. a., s. 193. Nat. Beckman, Sverige i isländsk tradition, s. 161. Jfr Moberg, a. a., s. 205 och Nat. Beckman, Sverige i isländsk tradition, s. 160. 18 69
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=