ÄLDRE VÄSTGÖTALAGENS »LaNDAM^RI» 17 Även omnågot av ovannämnda mötens existens är osäker är det uppenbart, att nordiska konungamötena var särskilt vanliga under det elfte århundradet och tiden närmast däromkring.®*^ De två i Västgötalagens gränsberättelser omnämnda kungamötena passar alltså väl samman med tidens historia. Det första hör till århundradets förra del eller mitt; det senare synes vara möjligt att bestämma mera noggrant. Gränsberättelsen omtrekungamötet lyder i översättning: Här säges omDanaholmen. Danaholmen är skiftad i tre lotter; en lott äger Uppsalakonungen, en annan äger Danakonungen, den tredje äger Norges konung. När deras stämma var, då höll Danakonungen i Uppsalakonungens betsel och den norske konungen i hans stigbygel. Tredelningen av Danaholmen bör ha skett på ett möte mellan Nordens tre konungar. Källorna känner efter 1000-talets förra hälft endast ett sådant möte, nämligen trekungamötet vid Göta älv, som enligt Snorre skulle ägt rumvid Kungahälla, Kungälv, 1101. Enligt Morkinskinna »setia konvngar stefno avstr viö landamorit i Elfinni», för att sluta fred mellan rikena.®^ »Oc var Ingi konvngr mest alldri farinn oc var einna mestr af ollom beim oc b^eligastr. oc hann af ollom b^i^i avlldvrmannligastr. Eirikr Dana konvngr hafbi fegrsta asiano oc itrmannligsta. En Magnvs Norges konvngr var af b^ssom ollom miclo kvrteisastr oc vascligastr oc hermannligastr. oc voro bo allir beir miclir oc sterkir.» Snorre Sturluson har i sin Heimskringla, konung Magnus Barfots historia (kap. 15),®- lämnat en skildring av trekungamötet, vilken nära ansluter sig till Morkinskinna: »Den andra sommaren därefter avtalades ett möte mellan konungarna {konungastefnaY'^ vid Kungahälla i Älven. Till detta möte kommo Norges konung Magnus, svearnas konung Inge och danernas konungErikSvensson; de hade ömsesidigt givit varandra lejd. Då tinget var satt, gingo konungarna frampå fältet från de andra männen och talades vid en liten stund. Sedan gingo de tillbaka till sina män, och då var förlikningen träffad så, att vardera skulle ha det rike, som deras fäder hade haft före dem.» Till bekräftelse på den ingångna freden skulle konung Magnus ha konung Inges dotter Margareta till äkta, och fick hon därav tillnamnet Fredkulla. »Det talet gick bland männen, att man aldrig hade sett mera hövdingalika män än dessa voro alla. Konung Inge var störst och starkast, och han tycktes vara den ståtligaste av dem, konung Magnus var den duktigaste och raskaste och konung Erik den fagraste. Men alla voro vackra och storväxta män. Vid en del av dessa möten förhandlades enligt sagornas vittnesbörd om gränser mellan rikena. Morkinskinna, utg. av C. R. Unger (1867), s. 151 —Ny utgåva av F. Jönsson 1932. ®- Norges konungasagor, översatta av Emil Olson, del 3 (1926), s. 243. Heimskringla, utg. av Finnur Jonsson (1911), s. 527.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=