Festskrift tillägnadGerhard Hafström 14 de danska gränskommissarierna år 1555 med orden »end passelig Stheen, intet Sönderligtt». Flera av gränsmärkena synes alltså vara naturliga och inte ha rests av människor. Detta överensstämmer med det ålderdomliga gränssystem, som återfinnes i Hälsingelagen, enligt vilket de naturliga gränsmärkena tillerkändes vitsord framför de av människor uppsatta, i motsats till vad som gällde i yngre rätt.^^ Den sjätte stenen, Brömse sten, mellan Blekinge och Möre har sannolikt stått vid det gamla Brömsebro, ett stycke från Brömsebäckens utlopp i Östersjön.Efter den gränssyn, som häradsfogden i Möre Jon Skrivare verkställde i mars 1553 tillsammans med den ovannämnde Nils Birgersson, angav han i ett brev till konungen, att gränsen från Brömsevall nere vid kusten följde »strömmen op alt tiill runastien ståndande miitt i strömen vedt Bremsebråå». Enligt de svenska böndernas berättelse vid gränsundersökningen 1603 kallades gränsmärket på denna plats »Brömsesten» varmed sannolikt avsågs Jon Skrivares runsten. Möjligen är det denna sten, som i en omkring 1650 upprättad karta över gränsen mellan Möre och Blekinge kallas för »Kungasteen». Försök att återfinna Brömse sten har icke lett till säkra resultat. Bland de i Hälsingelagen omnämnda gränsmärkena fanns en runsten, vilken angives som ’en häll, som står i jorden och har runor inhuggna,. I den ovannämnda norska rågångsbeskrivningen omnämnes även denna »Runasteln» mellan sjön Rosången och övre Högdal.^® Det är även från andra håll känt, att runstenar fått tjänstgöra just som gränsmärken.'*^ Den möjligheten är därför icke utesluten, att runstenen nere vid Brömsebro haft något samband med gränsen mellan Sverige och Danmark. 43a I den till äldre Västgötalagen fogade konungalängden från 1240-talet finnes om längdens tredje konung, Emund Slemme, efter en förklaring till hans binamn, följande upplysning: »Och han gordhe skitel nuellin Swerikis oc Danmark, swa sumsighx i Landamterum.»*^ Denna uppgift bygger alltså på »Landamäre». '**3 Kaléns förslag (s. 83) på den första stenens plats, vilket visserligen bygger på en förfalskad text, stämmer med J. Bureus’ anteckning i Sumlen, s. 123 v., vid »Svintuås»: »Lapis 1». Denne har även här efter laghandskrifter avskrivit flera gränsförteckningar. Holmbäck—Wessén, Hälsingelagen, s. 386. Hafström, a. a., s. 60 ff. Holmbäck—Wessén, a. a., s. 411 f. Se Monumenta Runica, Tillägg till Svenskt Diplomatarium I, s. 94 f. —Jfr DS II, s. 23. —Se ock E. Wessén i Södermanlands runinskrifter, s. lii. Runsten som gränsmärke mellan Östergötland och Södermanland, se samma arbete, s. 382. Jfr ock Upplands runinskrifter, s. 136, 138 och 224 f. —Se även Norrvidinge renov. dombok 1650, s. 3 (Göta hovrätts arkiv samt fil. dr P. G. Vejdes excerpter, Kronobergs läns hembygdsförbunds samlingar). Jfr senast I. Lindquist, Västgötalagens litterära bilagor, s. 40 f. och 60 ff. 48
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=