ÄLDRE VÄSTGÖTALAGENS »LaNDAM^RI» 11 förutsättas ha lämnats på tinget vid senare rågångstvister mellan byarna på ömse sidor om riksgränsen. »Minnet» av den gamla riksgränsförrättningen bevarades på detta sätt tills ett upptecknande skedde. Lagsagans gränser hade även betydelse ur offentlig-, process- och straffrättslig synpunkt. Gång efter annan, kanske regelbundet, har därför lagmannen och häradshövdingarna haft anledning att på tingen påminna allmogen om landamäret. Det är av språkliga skäl möjligt, att denna muntliga föredragning bevaras i gränsuppteckningen i de inledande orden, nämligen »Ha:r sigher af landamxrum», och »H^r six vmDanaholm».^’* Denna muntliga föredragning på tinget synes mig vara förklaringen till gränsuppteckningens form, nämligen »en historisk berättelse, som i sin ordknappa, exakta och noggrant detaljerade avfattning bär alla tecken på att vara tillkommen icke endast för att berätta om vad som skett utan för att berätta därom i rent rättsligt bevisningssyfte» (C. Weibull).^^ Förklaringen av berättelsen såsom en avskrift av en samtida urkundsartad uppteckning behöver därför näppeligen tillgripas, i all synnerhet som användandet av en skriftlig form vid denna tid i Norden är mindre sannolik. Ehuru en nära överensstämmelse med medeltidens germanska notitia föreligger, synes förra delen av VgL I:s Landamäre böra karakteriseras såsom en på tinget pålyst och vid senare tillfällen i rättsliga former i bevissyfte upprepad berättelse om gränsmärkenas upprättande, vilken sedan den sålunda i muntlig form traderats och därunder något förändrats, först långt efter den skildrade händelsen upptecknats. Härigenomförklaras även uppteckningens med en notitia oförenliga inledning angående de två under sina öknamn omtalade, ej längre levande konungarna. Enligt gällande rätt har, som L. Weibull framhållit,^® vid gränsläggningen förekommit edsavläggelse. Denna har sannolikt såsomvid fastställelsen av byarnas rågångar verkställts på svärdet. Vapeneden omnämnes exempelvis i allemannernas lag, Lex Alamannorum, från 700-talet. När en strid om ett gränsmärke skulle avgöras genom tvekamp, skulle de kämpande först med sina svärd beröra en från den omstridda marken hämtad grästorva, varvid de högtidligen lade saken inför Guds dom.®^ Hos de kristnade frankerna hade vapeneden såsom en hednisk sedvana avlysts redan omkring år 550, men den kvarlevde länge i praxis. Enligt de frankiska annalisterna användes den av de hedniska saxarna vid fredsslutet med frankerna år 632 och av de likaledes hedniska danerna vid fredsslutet Med orden »Nu six um» eller »Nu talas um» börjar ofta landskapslagarnas flockar. C. Weibull, a. a., s. 10. Fredsfördragen mellan frankerna och danerna 811 och 813, s. 145. Art. LXXXVII; beträffande vapeneden se Svend Grundtvig, Om de gotiske folks våbenéd (1871), särskilt s. 7, 10 och 53 ff. — Jfr J. Steenstrup, Normannerne, 4 bind (1882), s. 229 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=