Festskrift tillägnad Gerhard Hafström 10 ningen bekräftats med ed liksom skedde vid konfirmeringen av freden år 811 mellan frankerna och danerna.^® En närmare jämförelse med den danska rättens regler är fruktbärande.^^ I motsats till förfarandet vid vissa jordtvister inom byn, vilka i äldsta tid avgjordes av byns jordägare, var rågångstvister mellan byar underkastade folklig eller kunglig domsmakt. Enligt de ålderdomligaste reglerna i Eriks sj^Ellandske Lov (II: 68) skulle en synenämnd av tretton, ursprungligen tolv, oväldiga män i häradet med ed fastställa rågången ’som de vilja’ och därigenom slutligt avgöra tvisten. Enligt närbesläktade ehuru yngre regler i Jydske Lov (II: 21) skulle åtta, ursprungligen sannolikt tolv, s. k. sannend m<£n av häradet efter hållen syn upprätta laga råmärken och därefter på ort och ställe med ed bekräfta, att de rätt uppdragit rågången. Eden skulle enligt urgammal sed avläggas på svärdet. Därest rågången samtidigt var häradsgräns, skulle nämnden tagas ur två andra, närgränsande härad med hälften ur vartdera. För detta fall stadgade lagen uttryckligen, att sedan nämnden på ort och ställe fällt sitt utslag, skulle den lysa detsamma å tinget. Lagen påbjöd vidare, att så länge »minne» funnes av att en rågångstvist avgjorts genomdylik ed eller några av de män levde, somförr svurit, kunde tvisten icke bli föremål för ny handläggning av »sannemän». Om »minne» icke fanns kunde markaskäl även ridas av kungen.^- Den danska rättens regler torde åtegiva den äldre rätt, som tidigare rått även i Sverige, ehuru denna icke kan direkt utläsas ur våra landskapslagar.^^ Den på tinget vid ägotvist utsedda synenämnden kallades i götalagarna häradssyn och i svealagarna hundaresyn. Den förras sammansättning omtalas icke; den senare bestod av tolv män, av vilka vardera parten utsåg sex. Det vid gränsläggningen i »Landamäre» använda förfarandet visar synnerlig överensstämmelse med den äldre, närmast danska rättens processuella regler om rågångstvist. Det var tolv män, utsedda till hälften av vardera parten, som upprättade laga råmärken mellan rikena. De tolv, sannolikt stormän, var från olika delar av de två rikena, i viss analogi med förfarandet vid tvist om rågång, som samtidigt var häradsgräns. Liksom i detta fall måste det antagas, att lysning ägt rumpå tinget av såväl de upprättade råmärkena som synemännens namn. En förnyad sådan redogörelse måste L. Weilbull, Fredsfördragen mellan frankerna och danerna 811 och 813, s. 145, i Scandla 1941. För dansk rätt se K. G. Westman, Den svenska nämnden (1914'), s. 84 ff. och där anf. litt. —För dansk och svensk rätt se J. E. Almquist, Det processuella förfarandet vid ägotvist (1923), s. 31 ff. JL 11:21: JEr nokter minna: til, at forr:E war vm sworxt, oc liua:r nokxr main af the thair swora:, tha skal thera: aii merte vm swxrais; a:n a:r a:i minna: til, at fyrra: wai vm sworait, oc wil kvnung ritha: marck:E skial, tha stair thet oc for fult Almquist, a. a., s. 32 och 36 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=