ÄLDRE VÄSTGÖTALAGENS »LaNDAMAiRI» 9 gått, när de olika delarna av gränsen på ett rättsligt förbindande sätt fastställts. På samma sätt bör Västgötalagens gränsuppteckning uppfattas. De ovannämnda två berättelserna, av I. Lindquist kallade Landamxri 1 och 2, motsvarar det norska gränsdokumentets här ovan så kallade avdelningar. Det s. k. Landamxri 2, som i fem delar såsom en circumscriptio beskriver Västergötlands gränser, har emellertid endast i sin inledning bevarat en beskrivning på hur det tillgick vid gränsens bestämmande på Danaholmen. Omgränsen i övrigt delvis fastställts samtidigt, om den bestämts vid andra förrättningar eller uppkommit genom urminnes hävd, därom lämnar uppteckningen intet besked.^® Bortsett från inledningen omfattar den nämligen endast en förteckning på gränspunkterna på samma sätt som de på Gustav Vasas tid och senare upprättade gränslistorna, vilka icke alltid återger mera än dessa namn och icke heller alltid de bakomliggande källorna. Lämpligheten av den föreslagna uppdelningen i Landamxri 1 och 2 med underrubriker »Sveriges gräns mot Danmark», resp. »Västgöta lagsagas gränser» synes därför kunna ifrågasättas. Genom denna rubricering kan vidare möjligen uppkomma den felaktiga uppfattningen, att ett samband föreligger mellan Danaholmens delning och trekungamötet å ena sidan samt lagsagans hela gräns å den andra. Likaledes synes det vara tveksamt, om förteckningen å lagsagans gränsplatser sådan den föreligger i den yngre lagen, verkligen bör angivas som fortsättning på den äldre lagens (cod. B 59:s) stympade berättelse. En närmare granskning av gränsförteckningen har i varje fall icke synts mig böra ske i föreliggande uppsats omden äldre lagens »landamceri».-^ De vid gränsläggningen använda formerna skola härefter granskas innan den omstridda frågan om uppteckningens formella karaktär upptages till prövning. Curt Weibull har påpekat,"® att formerna, såsom vore att vänta under dessa tider, hämtats från privaträtten. Den fungerande tolvmannanämnden skulle återfinnas i Skånelagens bestämmelser (I: 71)“® om »marka:- skisel», d. v. s. rågångstvist mellan byar samt tvist mellan by och torp. — Därvid utsågs en nämnd av »tolv män, som äro oldingar i bygden». Dessa hade att med ed fastställa rågångens läge och var inför Gud ansvariga för vad de svor. L. Weibull har härav dragit den slutsatsen, att gränslägg- ^ Uppmärksammas bör de I Valdemar II:s jordebok införda uppgifterna om gränsen, se Rydberg, a. a., s. 50 och Kalén, Halländska gränsmärken. För avgörandet av sistnämnda fråga synes det vara nödvändigt göra en förnyad undersökning av gränsförteckningen, varvid bl.a. bör beaktas de i konung Valdemars jordebok införda uppgifterna om gränsen. A. a., s. 13. ^ Skånelagen, utg. av Schlyter; I: 72 i Danmarks gamle landskabslove.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=