Festskrift tillägnadGerhard Hafström 8 i sex olika avdelningar beskriver gränsen mellan Norge och Sverige.^'* Den första avdelningen, som berör gränsen från Nödingeå, norr om Kungälv, och norrut, lyder inledningsvis i översättning: »Peter i Hjärtum bar fram detta vittnesbörd (omgränsen) mellan Götaland och Norge.» Avslutningen lyder: »Eyulf i Gudranne och Kettil på Hagasäter de buro vittne för Karl konung och Harald konung, att Fylsbäck är rätt landamäre både från norr och söder.» Härmed torde åsyftas det möte mellan Västgötajarlen Karl Suneson och den norske konungen Harald Gille, som ägde rum åt 1135. Under den muntliga traditionen skulle Karl felaktigt ha erhållit konungsnamn. —Den andra avdelningen handlar om samma gränsavsnitt men är mycket utförligare och indelad i tio stycken, s. k. endamerki. Efter flera av dessa uppräknas vittnenas namn. —Den tredje avdelningen, som avser Härjedalsgränsen, börjar sålunda: »Detta blev vittnat och styrkt omlandamären och råmärken mellan Norges konungs rike och Svea konungs i Sveg i Härjedalen på alltinget. Vittnade Loden i Allrarkelda» jämte fem andra namngivna bönder, »och en halv tolft bönder från den övre dalen och Havar i Ström. Och Loden bonde sade sig minnas, då han till fots gick upp detta råmärke, att då kunde ingen Pater noster i Ström.» Efter en uppräkning av gränsplatserna följer: »De förut nämnda bönderna avlade ed och en halv tolft andra bönder styrkte, att så har gränsen från gammal och ny tid gått och varit räknad mellan rikena.» Härefter uppräknas som vittnen tolv män, bland dem den norske ärkebiskopen, samt alla bönderna från Nedre dalen, vilka hellre skulle falla den ene efter den andre än de skulle svika det somnu varit styrkt med ed och deras fäder tidigare hade berättat för dem.^“ — Den fjärde och femte avdelningen återger traditionen om gränsen mellan jämtar och hälsingar, vilken de hållit sedan landen blev bebyggda; de som brutit mot den hade gäldat böter härför. —Den sjätte avdelningen, som avser gränsen från Värmland till Härjedalen, erbjuder synnerligt intresse. Dess inledning lyder: »peir VI af huaro rikinu, er konongar nccfndu til at sea landamaeren». Härefter uppräknas gränspunkterna samt de tolv stormännens namn, varefter omtalas: »Sua stoddu peir aller a Eida skoge ok par bioda aller sina eida ^eftir.» Här är det alltså fråga om en officiell riksgränsläggning i fullständigt samma former som i VgL:s berättelse: en nämnd av tolv stormän, sex från vart rike, utsedda av konungarna, bestyrker genomed gränsens sträckning. Det norska gränsdokumentet består sålunda av en sammanfattning av i muntlig eller skriftlig form traderade berättelser angående huru det tillST, I, s. 242 ff. — En rik litteratur finnes härom, vilken är redovisad hos HolmBÄCK—Wessén, Hälsingelagen, s. 408 ff. —För det följande se även E. Bull, Til Jemtlands historie, NHT, 5 rekke, 6 bind (1929), s. 285 ff. Jfr J. Kalén, Bohusländska gränsmärken (1933), s. 12 ff. ^ Beträffande edsformuläret jämför rusernas å s. 46 återgivna.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=