ÄLDRE VÄSTGÖTALAGENS »LaNDAM^RI» i sydost, nämligen »Flutstena» utanför Ölands södra udde.^® Härefter följer en uppräkning av gränsmärkena på den södra smålandsgränsen, från öster till väster. Förteckningen börjar med orden: »Här säges Landemäri.» Utdraget slutar med följande upplysning: »Ha’c supradicta ex quodam veteri legisterio Sveorum, quod incipit: Konunger är Kristi näst. In cujus libri superficie ponitur litera G.»^^ En nästan helt överensstämmande förteckning i Palmskiöldska samlingen (vol. 254) är även hämtad ur en gammal lagbok. Sannolika skäl tala för att härmed avses Tiohäradslagen, av vilken ju endast kyrkobalken är bevarad. Dess inledning, som talar om den gisslan som skall lämnas den nyvalde konungen, anses av Schlyter rätteligen höra till lagens konungabalk.“° Det ovannämnda fornsvenska citatet är sannolikt den första meningen i denna konungabalk. Är denna identifiering med Tiohäradslagen riktig, har alltså även denna innehållit uppgifter om Smålån- ■dens och rikets landamäre i söder. I Hälsingelagen har sista (15) flocken i Rättegångsbalken rubriken »Om landamären». Dess inledning lyder i översättning^^: »Så går gränsen mellan två konungars riken, att Sveriges och Norges land börjar i Uluträsk» o. s. v. Härefter följer en uppräkning av gränsorterna. Avslutningen lyder: »så därifrån och till Hovahögst, från Hovahögst till Kungahälla». Hovahögst är ett berg nära byn Hoven i Ore socken i Dalarne. Det upptages i en gammal beskrivning över rågången mellan Dalarne och Hälsingland som gränsmärke, och utgjorde alltså Hälsinglands sydligaste gränspunkt.^- Enär det för hälsingarna icke varit något egentligt intresse att beskriva gränsens sträckning utanför deras land, medtogs därav endast den sista gränspunkten, nämligen Kungahälla nere vid havet. Den första gränsberättelsen i äldre Västgötalagen erbjuder en anmärkningsvärd parallell. De fyra första gränsmärkena var på Västergötlands västra gräns. Det femtes plats är omtvistad.-^ Det sjätte och sista gränsmärket, Brömse sten, stod längst ut i öster vid Östersjön. Förklaringen är möjligen densamma som i Hälsingelagen. Det hade för västgötarna endast intresse att bevara minnet av den del av rikets landamäre, somtillikavar landskapets egen gräns. I en norsk laghandskrift från 1320-talet, som tillhört den norske riksdrotsen Erling Vidkunnsson, finnes intaget ett s. k. gränsdokument, vilket 7 RA, Jur. och Kam. avskr. 48. —Jfr Hafström, a. a., s. 48 och 56. Jfr inledningen till VgL I:s kyrkobalk: Kristus är först i vår lag. Därnäst är vår kristna lära och alle kristne, konung, bönder, o. s. v. -® A. Bratt, Tolkning af Smålandslagens kristnubalk, KÄ, årg. 6 (1905). s. 151 och där anf. litt. -* Holmbäck—Wessén, Hälsingelagen, s. 398. Ibid., s. 412 f. Se härom bl. a. O. S. Rydberg i ST, I, s. 46.— J. Kalén, Halländska gränsmärken '1924), samt Hafström, a. a., s. 85 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=