Skattefjällsdomen inte anses ha blivit slutgiltigt löst redan genom utfärdandet av 1683 års påbud. Avgörande blev den fortsatta utvecklingen och den tolkning som påbudet fick. Som framhållits i den rättshistoriska litteraturen byggde författningen tydligen på grundsynen att all mark i Sverige hade en ägare — om inte någon annan så i vart fall staten. Bland annat härigenom har påbudet gjort det svårare för samer att genom fortsatt bruk av mark förvärva skattemannarätt eller liknande i förhållande till kronan. HDframhåller vidare, att av själva uttrycken »skattefjäll» och »skattelapp» kan inte några slutsatser dras om arten av samernas rätt. Frågan om vem som ägde fjällen tycks inte vid något tillfälle ha ställts på sin spets i en domstolsprocess. Endast undantagsvis synes samer ha påstått sig vara ägare till skattefjäll eller gjort liknande uttalanden vid domstolen. I några fall har innehavaren av ett fjäll tydligen ansetts utan tillstånd av domstol eller länsstyrelse kunna förfoga över detta somsin egendomgenomatt överlåta eller pantsätta det. Såvitt framgår av utredningen har däremot uppbud eller fasta inte förekommit här. Ej sällan har samer förfogat över rätt till fiske på fjället. Prawitz har uttalat, att fram till mitten av 1700-talet särskilt renbetet, jakten och fisket ansetts tillkomma samer med ensamrätt. Uttalandet torde vara riktigt åtminstone om med ensamrätt avses en rätt som var skyddad mot intrång av andra enskilda. HD understryker, att domboksmaterialet inte ger något väsentligt stöd för att samer på de omtvistade skattefjällen under denna tid ansågs ha en ställning motsvarande skattebönders, Å andra sidan ger denna bevisning inte heller något klart belägg för att dessa fjäll ägdes av staten framför samerna. Enligt HD utgör den lagstiftning och de myndighetsbeslut som samerna åberopat från tiden efter 1683 »bara bekräftelse på deras starka bruksrätt; de gav dem inte äganderätt. Ett stort material om nybyggesanläggningar, lantmäteriförrättningar och s k inrymningar på skattefjällen i slutet på 1700-talet och under 1800-talet tyder på att myndigheterna nu utgick från att dessa fjälltrakter ägdes av staten».’ Det ungefär samtidigt med kodicillen tillkomna lappmarksreglementet berör samernas ställning endast i ett avseende, nämligen i fråga om jakt. Reglementet inskränkte sålunda nybyggarnas jakträtt på »det vildt, som under namn af dyrare skinnvaror kommer» till inom en halv mil från deras hemvist; därvid framhölls att »lappallmogen, hvilka till en del för slikt skatta», nogsamt hann med att fånga allt sådant vilt. Beträffande tiden före utfärdandet av 1841 års kungl brev om avvittringen och gränsbestämningen av skattefjällen framhåller HD såsom »av intresse» en skrivelse av landshövdingen i Jämtlands län von Törne till 199 ’ Sammanfattningen, s. 3.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=