Festskrift tillägnadGerhardHafström 198 I sammanfattningen lämnar referenten justitierådet Bertil Bengtsson härefter följande anmärkningsvärda kommentar: »När sedan HD diskuterar materialet från senare tid (s 63 ff), utgår man alltså från att fjällen under senare delen av 1600-talet alltjämt var herrelös mark». HD har givetvis särskilt uppmärksammat Karl XI:s sk påbud om skogarna 1683, »som staten åberopat som grund för sin äganderätt».® HD anser dock att frågan om äganderätten inte blev slutgiltigt löst genompåbudets utfärdande. Men påbudet gjorde i varje fall det svårare för samerna att förvärva fjällmarken genomsin användning av den.» HDsäger sammanfattningsvis bl a »Myndigheternas praxis har tydligen utgått från en allmänt accepterad rättsgrundsats, att efter 1683 års påbud all mark tillhörde staten om den inte bevisligen ägdes av någon annan. Denna praxis var stabil och i stort sett konsekvent. Den byggde på rimliga juridiska argument och innebar ingen obehörig maktutövning. Därför måste den få stor vikt.» HDframhåller, att oavsett dispositionen av 1683 års påbud är det dock ofrånkomligt, att den innefattar en förklaring om äganderätt för kronan till viss mark. Frågan blir då hur långt denna förklaring kan anses ha sträckt sig. Till en början bör understrykas att kronans anspråk inte avsåg mark, som fanns inom rågångar för skattebönders hemman och byar. Där rågång saknades, skulle varje hemman få så mycket skog som behövdes för att hemmanet skulle bli fullsuttet. Den skogsmark som bönderna hävdade utöver detta mått, skulle däremot avvittras såsom varande kronans egendom. På detta vis kunde alltså områden hävdade av skattebönder visserligen minskas genom avvittring men inte helt överföras till kronan. Författningen skulle givetvis —som också staten vitsordat —få samma tilllämpning på områden som samer kunde inneha med rättigheter motsvarande skattemannarätt. Vad sedan angår frågan om påbudets tillämplighet beträffande sådana fjällområden som skattefjällen, har sameparterna särskilt åberopat formuleringen »alt til Fiällen». Denna beskriver dock endast de faktiska förhållanden som rått före författningens tillkomst och kan därför i det sammanhang den förekommer inte tillmätas väsentlig betydelse för tolkningen. — Emellertid tar författningen som nämnt sikte på skogsmarker, och något kronans anspråk på fjällvidderna framträder inte. Även omde jämtländska skattefjällen i den utsträckning de då hade, somstaten påpekat, var till stor del skogbevuxna, är det sannolikt att kronan saknat större intresse för sådana avlägset liggande och otillgängliga områden. Med hänsyn till det anförda kan frågan omäganderätten till skattefjällen ® Sammanfattningen, s. 2.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=