194 Festskrift tillägnadGerhard Hafström gäller i stor utsträckning också det andra. Att märka är dock att det inte här är fråga omden typiska situation då reglerna omurminnes hävd aktualiseras, eftersom det är ostridigt att skattefjällen var herrelöst land, när samer började nyttja dem. Den väsentliga frågan är, om samernas befattning med fjällen varit av sådan art och varaktighet, att de kan anses ha förvärvat en rätt motsvarande skattemannarätt. —I detta sammanhang kan framhållas att man genomurminnes hävd kunde förvärva också begränsade rättigheter t ex jakt- och fiskerätt (jfr 15 kap 1 § jordabalken i 1734 års lag), och sameparterna har påstått att samernas hävd i varje fall gett dem sådana rättigheter. Även denna möjlighet får alltså beaktas. I domen, avsnitt 5:2, har framhållits, att huvudregeln för äganderättsförvärv genom bruk av herrelös mark utan tvivel varit, att marken måste uppodlas. Trots detta får vid en samlad bedömning av den nu redovisade utredningen övervägande skäl anses tala för att det vid tiden för Brömsebrofreden var möjligt att, i fråga omsådan mark, förvärva en motsvarighet till skattemannarätt genom att bruka marken för renbete, jakt och fiske, utan att uppodla den. Det kan här framhållas att i senare rättspraxis urminnes hävd ansetts under vissa förhållanden kunna grunda äganderätt när markområden väl inte uppodlats men dock nyttjats på det sätt som varit naturligt med hänsyn till markens art (NJA 1932 s 314 och 1952 s 199). Emellertid är det oklart vilka de närmare förutsättningarna var för att en rätt av angivet slag skulle uppkomma på detta sätt. Det är här fråga om ett undantag från eljest gällande fastighetsrättsliga regler, och avvikelsen blir särskilt påtaglig i fråga omså vidsträckta områden som de omtvistade. Den redovisade bevisningen ger inte stöd för att man från statsmakternas sida velat generellt tillförsäkra samerna en skattemannarätt eller liknande till varje fjälltrakt som de brukade. De uttalanden och löften som sameparterna åberopat måste ges en mera begränsad, konkret innebörd. Visserligen kan i varje fall Johan III:s brev ha varit känt för flera domstolar, men såvitt utredningen visar har det spelat en roll bara i de trakter som brevet gällde. Beträffande markanvändningen framhåller HD att det (alltså) är tveksamt, vad somallmänt sett fordrades för att samer genom sin markanvändning skulle förvärva en rätt motsvarande skattemannarätt. När de var fast bosatta på området är det naturligt, om det inte krävdes en lika markerad besittning i övrigt; men när ett sådant kärnområde för besittningen saknades, får man anta att det bruk som med dåvarande betraktelsesätt kunde jämställas med uppodling av landet i princip måste ha varit intensivt, stadigvarande och väsentligen ostört av utomstående. Det kan inte gärna ha ansetts tillräckligt för förvärv av stora fjällvidder, att bara en mindre del av demanvändes mera regelbundet. —Vidare får man utgå från att någorlunda fasta gränser fordrades för det brukade området. När inte äganderättsanspråket framgick av utsatta gränsmärken, måste rimligen ha krävts
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=