RS 10

Festskrift tillägnadGerhard Hafström 192 barligen ha fått respektera detta förhållande. Sameparterna har gjort gällande, att samerna enligt den norska rätten hade äganderätt till fjällen. Härom kan framhållas, att norska fjälltrakter av det aktuella slaget i allmänhet synes ha utgjort s k Konungsallmänningar. Omdessa gällde, att den som utan tillstånd av kungen uppodlade mark kunde förvärva äganderätt till marken enligt regler om 60-årig, senare 30-årig hävd (Magnus Lagaboters landslov VII, kap 61, Christian IV:s Norske Lov VI, kap 58). Uppgifter saknas om att dessa regler skulle ha ansetts tillämpliga vid bruk av fjällområden endast för renskötsel, jakt och fiske; åberopade norska litteraturuttalanden motsäger snarast ett sådant antagande. Sameparterna har visserligen, främst med stöd av Bergslands utlåtande och vittnesmål i hovrätten, gjort gällande, att större delen av de omtvistade områdena varit belägna i det s k Finnmork och därför haft ett lösligare förhållande till den norska statsmakten än övriga delar av nuvarande Norge. Det är också troligt att Finnmork faktiskt intagit en viss särställning, i vart fall såsom en avlägsen gränsbygd, somdelvis varit föremål också för svenska anspråk. Vilken rättslig betydelse detta förhållande haft är emellertid inte närmare klarlagt i målet, och i alla händelser har intet framkommit som tyder på att under den tid som här har intresse speciella rättsregler skulle ha varit tillämpliga i Finnmork i fråga omockupation, specifikation eller hävd. Samernas rätt till mark enligt norska rättsregler har utförligt behandlats från rättshistorisk synpunkt i Sverre Tonnesens avhandling Retten til jorden i Finnmark (1972; 2 uppl. 1979), som sameparterna hänvisat till i målet. I arbetet tar Tonnesen avstånd från uppfattningen, att Finnmark före slutet av 1600-talet skulle ha varit statsegendom, och ger i stället en nyanserad beskrivning av det troliga rättsläget, varvid han skiljer mellan den syn på detta som olika berörda parter —staten, nybyggare, samer — kan antas ha haft. Från statens sida skulle området enligt Tonnesen ha betraktats som en vanlig allmänning, där Finnmarksborna var berättigade till det bruk de av ålder utövat. Ur samiskt perspektiv skulle det däremot ha varit fråga om en ensamrätt för samekollektiven i bygderna till jakt, fångst, bete och fiske, vilken Tonnesen anser med dagens betraktelsesätt närmast ha motsvarat en äganderätt. Någon säker mening omtillämpliga rättsregler under den nu aktuella perioden framförs inte i avhandlingen. Det bör vidare understrykas, att denna tar sikte på förhållandena i det nuvarande fylket Finnmark, långt från den del av Finnmork som har aktualitet i målet, och att Tonnesen betonar Finnmarks rättsliga särställning i förhållande till Norge i övrigt. Hans resultat belyser alltså inte närmare vad som kan ha gällt för Jämtlands del. Vad sameparterna i övrigt åberopat som bevis för cn äganderätt till skattefjällen enligt norska rättsregler — från denna tid huvudsakligen norska och svenska räkenskaper beträffande samer på fjällen, vissa ut-

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=