Rättshistoriska perspektiv 183 Men även det gudomliga är underkastat förändringens lag —fruktbarhetens och ätternas gudar förvandlades till avgudar genom tron på den ende Guden —Vite Krist —vilken förvandlade värdena, för att våld och väld skulle efterföljas av frid och fred. Ättesamhällets kristnande innebar, att ätterna såsom rättssubjekt ersattes av den enskilda människan med hennes ansvar och skuld. Fästning ersattes av trolovning, husfadern såsom giftoman av sockenprästen, sängledningen till bolster och blea av vigseln vid altaret. Husbonde och husfru såsom jämlikar efterträddes genom den paulinska uppfattningen av mannen som huvud och hustrun som lem. Frillan blev horkona, och det oäkta barnet blev utan vård och värn. Ättesamhällets kristnande innebar även att Kristus blev medarvinge till förfång för ättemännen, att gåvo- och testationsfrihet erkändes till kyrkor och kloster samt att kyrkan tog tionde av skörden. Konungen följde exemplet och skattade jorden —odalbonden blev skattebonde —och ättlevet kunde i nödår bli skattevrak. Men i byarna skulle enligt byggningabalkarna jorden skiftas rättvist till jämföris och efter solens gång läggas i laga läge och rätt solskipt. »Granne skulle vara grannes broder». Stormannaföljenas våldgästning förbjöds, och frid skulle råda på gård och i gärde, under väg och vandring, på ting och i kyrka. Kyrkans framgångsrika kamp mot ättefejdernas släktutrotning medförde, att blodshämnden ersattes av s. k. sölfver-oxar till målsäganden. Våldsgärningarna ansågs kränka det kungliga edsöret och därmed även konungens frid, och medförde fredlöshet, avlöst av konungsbot. Konungen gjorde anspråk på att vara den jordiske fridsfursten och ägde därför rätt över såväl domsomböter. Böterna blev en av statens största inkomstkällor. Mäster Olof avslutade med allt skäl sina Domarregler med maningen att »Orätt saköre gör ingen Herre rik». Bruket med edgärdsmän på tinget förkastades i påvebreven såsom en consuetudo perversa. I stället skulle det åligga domstolen att utleta sanningen i målet, och detta skulle ske genom särskilt nämnda män. Så träder vid samma tid fram i rättshistorien såväl den fornsvenska nämnden somden engelska juryn. Lagarnas äldsta skikt, rätt tolkat, kan enligt min uppfattning lämna ett avgörande stöd för bestämmande av den svenska riksbildningens ålder. Enligt en äldre uppfattning var genom Tacitus’ skildring av svionerna rikets ålder åtminstone jämngammal med vår tideräkning. Enligt den hyperkritiska lundensiska historieskolan skulle riksbildningen däremot först vara ett årtusende yngre. Det är emellertid uppenbart att om man, för att begreppet rike eller stat skall föreligga, kräver samma kriterier som på en stat »i senare tids bemärkelse», så är därmed svaret på förhand givet.Själva begreppet rike eller stat har emellertid sin egen historia, Curt Weibull, Om det svenska och det danska rikets uppkomst, i Historisk tidskrift för Skåneland, bd 7, 1917, s. 329, jfr s. 348 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=