Festskrift tillägnad Gerhard Hafström att var för ätterna bindande måste sålunda de ursprungligen mellan enskilda ingångna rättshandlingarna stadfästas av företrädare för de olika ätterna. Det fornsvenska ättesamhällets mönster kan alltså skönjas i det äldsta skiktet av våra medeltidslagar. De äro därför skriftliga vittnesbörd omvårt förhistoriska ättesamhälle. Ett metodiskt genomarbetande av skikten i de olika lagarna ger vid handen, att deras äldsta lagar i väsentligt högre grad än vad man hittills insett varit utformade i bunden form med rim, rytm och allitteration. I några fall är det möjligt att ur spridda balkar i de olika lagarna rekonstruera stora delar av det ursprungliga lagkvädet. Detta är exempelvis fallet med ropar^etter, som gällde alltifrån konungens utlysande av lid och ledung till dess skeppen löpt ut förbi vård och vaka. När vi först påträffar rättsgrunden —vare sig i antiken eller hos germanerna —är det i fångst- och jordbrukssamhällen, där ätterna och icke de enskilda människorna var rättssubjekt. Giftermålet var en mellanätterättslig överenskommelse, utformad i giftomannens giptarmal, och stadfästad av de närmaste ättemännen, fastarna, vilka därigenom band sina resp. släktled. Det var en kultisk akt vid ett sakralt gille, där giftomannen förmedlade fruktbarhetsgudens livskraft. Den odlade jorden tillhörde ätten och kallades därför av götarna ättleve och av svearna fast fäderne och fornärvd odal. Dess avhändelse från en ätt till en annan fordrade likaledes medverkan av ättemännen såsom fastar, vilka skulle stadfästa avtalet genom ed, avlagd på fästet av ett vapen. Denna sedvänja fortlevde i Finland ända in på 1540-talet enligt vittnesintyg i Ivar Flemings jordebok.^- Ty då fasta beviljades för Fleming på ett lagmansting i Jöns Västgötes slottsfogdes tid, låg ett draghed swärd pä tingx hordit epter fordoms pläghsedh och tingx nempd ä skaffte hollid. En skadegörelse på en fri mans kropp eller egendom Innebar tillika en kränkning av hans ätt. Den föranledde ättehämnd, men kunde sonas genom vängåvor^^ från gärningsmannens till målsägarens släkt. Skulle en tvist avgöras på rättslig väg, skedde detta såsom en ätternas kamp inför rätta mellan deras köns- eller kynnesmän, d. v. s. män från vardera kynnet eller släkten, senare även kallade edgärdsmän. För att någon skulle hava rättslig trygghet fordrades, att han fått sitt värn inom en ätt —ty ättlös är rättslös. Rättens regler och handlingar var uttryckta i bestämda formler och former i rim, rytmoch symbolik under hägnet av gudomligt skydd. I ritens formskapades rätten av ätten. Ivar Flemings jordebok, Bidrag till Finlands historia VI, utg. av riksarkivet, Helsingfors 1958, s. 16 ff. Gerhard Hafström, Vängåvan, Rättshistoriska studier, bd 1, 1951. 182
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=