Rättshistoriskaperspektiv 181 efter symbolens modernisering är intet enastående. Som exempel kan nämnas morgongåvans stadfästelse med en spjutstång eller ett spjutskaft. Sedan spjutet ersatts med den s. k. glaven ändrades rättshandlingens namn till morgongåvans stadfästelse med glaven.^® En av de viktigaste uppgifterna för den svenska rättshistoriska forskningen är att klarlägga och, såvitt möjligt, också datera skiktbildningen i de svenska landskapslagarna. Dessa har visserligen i allmänhet upptecknats först på 1200-talet, men av språkliga och rättsliga skäl är det uppenbart, att de även innehåller skikt som är väsentligt äldre. Detta är f. ö. naturligt, om man betänker att utgåvan av vår nuvarande lagbok innehåller mångfaldiga lagrum —ofta på rättens mest centrala områden — vilka ordagrant återgår till 1734 års lag. I ett fall, nämligen definitionen på urminnes hävd i JB 15: 1, somlyder: »Det är urminnes hävd, att ingen minnes, eller av sanna sago vet, huru hans förfäder eller fångesmän, först därtill komne äro.» återgår formuleringen ordagrant till SdmL:s KgB på 1320-talet — och är där en översättning av den kanoniska rättens definition på »prescriptio immemorialis». I vår rätt fanns intill år 1929 följande upplysning om danaarv, nämligen: »Det kallades fordom danaarv.» Samma mening återfinnes redan i ögL från 1200-talet, varav framgår att lagmannen på lagtinget för tingsmännen förklarat användningen av ett redan föråldrat uttryck från fordom. Då samhällsförhållandena ändrat sig mycket snabbare sedan 1200talet än under motsvarande tidrymd bakåt, har man sålunda skäl förmoda, att i dessa skall återfinnas rättsregler i ordagrann form ända sedan folkvandringstid. Så är också fallet. Den i de norska Gula- och Frostatingslagarna återgivna formeln vid ättledningen har sålunda, visserligen översatt till latin, återfunnits i ett diplomfrån 500-talets början. De svenska lagarnas giptarmal har samma uppbyggnad. Förklaringen härtill är, att i ena fallet infördes ett barn, i andra fallet en kvinna i ätten. Det är därför sannolikt att även giptarmalet —och övriga former vid äktenskapets ingående —är av minst lika hög ålder. Detta framgår även av resultaten i fil. doktor Lizzie Carlssons avhandling »Jag giver Dig min dotter». Det är också möjligt att i lagarnas äldsta skikt klarlägga vissa s.k. mellanätterättsliga rättshandlingar från det fornsvenska ättesamhällets tid, då jämte den enskilde i vissa fall även ätterna voro rättssubjekt. För J. E. Almquist, Om morgongåvans stadfästelse med glaven, i Strödda bidrag till civilrättens historia, 3:e uppl. 1953, s. 23 f. Rättshistoriskt bibliotek, bd 8, utg. av Institutet för rättshistorisk forskning 1963.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=