Tiohäradslagenoch Värendsrätten 171 stridande mot Sveriges lag, »men en sådan vana åter å andra sidan överensstämmer med det som här uppe i Småland uti några orter ett långligt bruk i lika måtto har obtinerat och förmått». I sitt svar till hovrätten den 3 sept. 1685 resolverade Carl XI, »att då någon tvist uti sådane mål dem emellan uppkommer och under Edert skärskådande devolveras, den samma efter vår allmänna och fundamental lag och förordningar avdömes, men eljes kunde vi väl i nåder efterlåta, det de sins emellan måge förenas och under sig bruka sig sådant vara, så länge ingen strid emellan demomslikt uppkommer».^® »Efter denna tid kunde alltså inte längre den värendska sedvanerätten vid tvist åberopas inför rätta, utan allenast vid sämjedelning. I den år 1686 tillsatta Stora Lagkommissionen ifrågasattes att föreslå en så radikal ändring, att stadsrättens likadelning av gifto- och arvsrätten skulle införas även på landet.®® Inom kommissionen blev man dock efterhand alltmer betänksam. Kommissionen fann att »det är likväl en så gammal lag och consuetudo, att son ärver mer än dotter», vari borgmästaren i Stockholm Michael Törne instämde: »Ja, det är det svåresta, att det är så gammalt och gångbart». Assessor Lars Lilliemarck var av samma mening: »Dock som så gammalt ähr, synes som mankönet skulle förmena sig skada taga af sådan förändring». Kommissionen beslöt uppsätta »rationes pro et contra» för den lika gifto- och arvsrätten samt uppsända dessa till konungen. I kommissionens lagförslag bibehölls emellertid de gamla giftooch arvsrättskvoterna på landsbygden. I förslaget till Ärvdabalk och Giftomålsbalk förbigicks dock den värendska sedvanerätten med tystnad. Detta skapade oro nere i de småländska bygderna.®^ När förslaget (1691) utsändes på remiss till lagmannen och häradshövdingarna i Tiohärads lagsaga, anfördes en mängd skäl i rudbeckiansk anda till förmån för den värendska arvsrätten. Detta är så mycket mera förklarligt, som till häradshövdingarnas gemensamma betänkande som bilaga fogats en relation (den 30 okt. 1691) av en brorson till den store Olof Rudbeck, regementskvartermästaren Peter Rudebeck på Husaby i Skatelöfs socken, den fantasifulle skaparen av Bländamyten. Dåvarande landshövdingen i Jönköpings län, den kände Erik Dahlberg, som i sin Suecia antiqua et hodierna efter Rudebecks uppgifter i Skatelöfs socken noggrant inritat slagfältet vid Bråvalla, försökte utverka stadfästelse på den gamla sedvanan. Jfr C. J. ScHLYTER, Juridiska afhandlingar, (1879), del II s. 173 f. och N.Beckman, a.a. s. 33. Se härom närmare Gerhard Hafström, Hatt och huva, ovan s. 73. Jfr Albert Vejde, Bländasägnen, Hyltén-Cavallius-föreningens årsbok 1922, s. 104 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=