Tiohäradslagen och Värendsrätten 157 ligt att de två gränspunkterna Mjöhult och Bråtabäck, varit utgångspunkterna, samt att Mörtlek och Björkö valts för att de utgöra till de förra allittererande namnd' Tiohäradslagen innehöll som nämnts en särskild balk om »Landamaeri». Så är fallet med ett flertal av de svenska landskapslagarna. Såväl Hälsingelagen som Västgötalagen har nämligen särskilda gränslistor. Den hälsingländska utgör den sista flocken i Rättegångsbalken och bildar därigenom avslutning på hela lagen. Den torde återgå till 1100-talet.^® Den sträcker sig från en punkt norr om Jämtland, beskriver gränstrakterna mellan Medelpad, Hälsingland och Härjedalen ned till berget Hova högst mellan Hälsingland och Dalarna. Därifrån hoppar den över en sträcka, ett femtiotal mil, ända ned till Kungahälla vid Göta älv. Det är en egenhet, som utmärker även Västgötalagens gränslista, nämligen att det sista märket på rikets gräns längst i öster tages med, ehuru detta inte ligger på den ifrågavarande lagsagans gräns. Västgötalagens gränslista har ju mycket diskuterats inom forskningen.^” Den innehåller den kända berättelsen, att då Emund slemme var konung i Uppsala och Sven Tjugeskägg i Danmark, sattes 6 riftir ( =råstenar) mellan rikena. Ryktbar är berättelsens avslutning: »Danaholm är skiftad i tre lotter; en lott äger Uppsalakonungen, en annan Danakonungen, den tredje Norges konung. När deras stämma var, då höll Danakonungen i Uppsalakonungens betsel och den norske konungen i hans stigbygel.» Denna gränslista är också avskriven i den med runor skrivna handskriften av Skånelagen.-” Det bör emellertid icke förvåna, att enligt denna var det den danske konungen som satt till häst —och Uppsalakonungen, som i stället höll i stigbygeln. Tiohäradslagens Landamaeri innehåller en förteckning på 34 gränsmärken från Ölands södra udde i öster till den halländska kusten i väster. Av gränsmärkena ligger inte mindre än 21 på gränsen mellan Småland och Blekinge, endast 3 mot Skåne och högst 3 mot Halland samt högst 7 på gränsen mellan Västergötland och Halland. Det enda försöket i litteraturen att identifiera gränsmärkena har gjorts av Curt Härenstam i hans gradualavhandling. Finnveden under unionstiden (1946), men de flesta av hans tolkningar är felaktiga. Inom mitt Andra, av flera skäl icke sannolika tolkningar hos Eric Elgqvist. Några bidrag till Värends kulturhistoria, Hyltén-Cavalliusföreningens årsbok 1927, s. 111 ff. Jfr G. Holmbäck och E. Wessén, Svenska landskapslagar. Ser. 3, Hälsingelagen (1940), s. 409, not 1, och där anf. litt. Se bl. a. Gerhard Hafström, Äldre Västgötalagens »Landamaeri» (i Historiska studier tillägnade Sven Tunbcrg 1942). C. J. Schlyter, Samling af Sveriges Gamla Lagar, band 9, Skånelagen (1859), s. VII.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=