Tiohäradslagen och Värendsrätten 153 universitetet där, enär han i domböckerna ofta återger latinska citat. Han utnämndes 1631 men skildes från tjänsten på grund av sinnessjukdom redan 1637.'’ Möjligen kan Bureus ha fått upplysning om Swarts innehav av denna lagbok av sin svärson Johan Henriksson (adlad Axelhjälm), vilken för Bureus’ räkning insamlade antikvariska uppgifter. Denne synes nämligen i Uppsala ha varit studiekamrat med Swart.^® Omdenna Smålandslags öden vet man emellertid intet. Från slutet av 1600-talet finnes den senaste uppgiften om Tiohäradslagen. Sagesmannen är den store urkundsutgivaren, riksantikvarien Johan Hadorph, vilken — enligt ett brev till Magnus Gabriel de la Gardie — »hafft den hugen att icke allena sielf något göra utan ock wara en materialist för andra att skaffa tillhopa der dhe kunna arbeta af».® Sedan Antikvitetskollegiet år 1685 beslutat utsända antikvarien Johan Peringer, adlad Peringskiöld, för att uppspana »Göthiske manuskripter och monumenter på fremmande orter», uppsatte Hadorph dennes instruktion." Det omtalas däri, att i Towern i London skulle finnas en myckenhet gamla manuskript bl. a. på rullar efter det äldsta sättet i världen, som Angli själva säga sig icke kunna läsa eller förstå, menandes dem vara av den gamla Anglo Saxonica eller Gothica Lingua. Instruktionens punkt 3 lyder sålunda: »Uthi Skottland är ock ett gammalt Bibliotek, som wäl bekiänt ähr i London, hwarest "Wärendz lag ifrån Småland finnes, som ock S. Ravius wijste mig och hade antecknat på sin gambla index, Catalogum rariorum manuscriptorum». Vem är då denne S. Ravius och vilket index åsyftas?” Han är identisk med en tysk orientalist och teolog, Kristian Raue, latiniserat Ravius, f. 1613 i Berlin. Han blev år 1639 i tillfälle att resa till Smyrna och Konstantinopel samt färdas i Mindre Asien, där han samlade nära tusen handskrifter på olika språk, som han år 1642 sände till Europa. År 1648 blev han professor i Oxford. Av drottning Kristina blev han kallad till Sverige, där han år 1650 blev e. o. professor i österländska språk i Uppsala. Några år var han kungl. bibliotekarie i Stockholm. Han blev ® Björn Helmfrid, Norrköpings stads historia, I (1936), s. 587. Aksel Andersson, Uppsala Universitets matrikel I, 1559—1700. 2 nov. 1622. — Jag tackar jur. stud. Jan Bergman för denna upplysning. ® H. ScHiiCK, Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien del 1, (1932), s. 82. ^ H. ScHUCK, Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, del 2, s. 432 f. Jfr Svenskt Biografiskt lexikon, ny följd, band 7, 1855—77 s. 359 ff. och där anf. arb.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=