Festskrift tillägnadGerhard Hafström 150 än de övriga böter, som enligt landskapslagarna tillkom konungen. Botens storlek i äldre Västgötalagen, 9 mark silver, gör det antagligt, att den ursprungligen erlagts i 6 silverbaugar. Boten erlades äldst av ägarna till den mark, där den dräpte fanns, och senare av hela tingslaget: härad, hundare eller skeppslag. Möjligen har den i Västergötland efterträtt den under ättesamhällets tid arvingen tillkommande arvingeboten om 9 mark silver. Under 1600-talet förekom en tendens att utvidga området för dulgadråpsboten till vrakplundring och skogseld. Såvitt bekant utdömdes senast en dulgadråpsbot år 1859. Den avskaffades kort tid därefter genomKF den 29 januari 1861. Böter för dulgadråp och danaarv hörde ursprungligen tillsammans — danaarv förelåg ofta endast vid dulgadråp. Senare förelåg danaarv även när i andra fall någon arvinge icke gjorde anspråk på arvet. För den höga åldern talar östgötalagens uttryck: pat kallapis forpum dana arf, vilken förklaring bibehölls i svensk rätt i såväl stadslagen som i ärvdabalken i 1734 års lag ända till den 1 januari 1929. Samtidigt som i och med kusinarvets avskaffande området för det kronan tillfallande arvet väsentligt utvidgades, försvann namnet danaarv ur svensk rätt. Dulgadråp och danaarv, vilka tillhört den svenska rätten sedan urminnes tider, försvann alltså ur densamma under ett och samma århundrade. (Festskrift tillägnad Karl Olivecrona, 1964.)
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=