Dulgadråp och danaarv 143 vilja, kap. 25—29,^^ med den skillnaden att konungen tog hälften av boten och den dräptes inrikes arvingar^^ den andra hälften. I götalagarna fanns icke något samband mellan dulgadråp och danaarv. Enligt äldre Västgötalagen, Ärvdabalken 14, skulle nämligen om en engelsman dog i landet och den mest närskylde ej var där, arvet stå under ett år. Om arvingen då icke kommit, skulle konungen taga hans arv, såvida han ej var präst, då arvet tillföll biskopen. Om en tysk man dog, och det ej fanns barn, skulle konungen även taga arvet, och likaså biskopen, om den döde var en präst. »Det kallar man danaarv.» Lagen tillägger härefter: »Dör en man, finner man ej hans arvinge, då är konungen hans arvinge». Arvsvillkoren var alltså olika för engelsmän och tyskar, gynnsammare för de förra, vilka fingo beräkna en frist på år och dag. Den starka samfärdseln med Englands nordmannabygder har framtvungit särskilda hänsyn. I den yngre lagen^“ har emellertid skett en utjämning, och de två utlänningarna blivit jämnställda till arv efter frände i Sverige, vilket bör ses i samband med Birger Jarls traktater med de tyska städerna. I traktaten den 15 augusti 1261 (DS nr 850) angående friheten för lybeckarna föreskrives sålunda ingående, hur arv må tillträdas efter utlänning, som utan laglig successor avlidit i landet; därest sådan inomår och dag legitimerade sig, skulle han besitta egendomen, som i annat fall jämlikt leges patrie tillföll konungen.^® Enligt östgötalagen, Ärvdabalken 22 flock, skulle, om arvingen till en man utan arvinge inom riket ej kom inom ett år, konungen taga hans arv, vare sig det var jord eller lösören.^' Härefter tillfogas orden »Det kallades fordom danaarv» {p^et kallapis forpum dana arf). Det framgår härav att detta namn redan på lagens tid var föråldrat. Även Bjärköarätten kände till danaarvet, nämligen i 26 kap.: »Nu dör en man, vars fränder äro fjärran. Komma de inom år och dag, då skola Jfr ock Rosengrenska förslaget i början av 1600-talet, Dråpmålabalken med vilja, kap. 22—24. Handlingar rörande Sveriges historia, ser. 2 (1864). Om den dräptes arvingar ej var inrikes, erhöll de allenast en tredjedel. — Jfr Swerikes stadz-lagh, utg. av I. Arnell 1730, s. 37 f. Enligt den yngre lagen (ÄB 17) gällde samma regler för engelsk eller tysk man som i den äldre lagen för en engelsman. Härjämte tillägges (ÄB 18), att om den, hos vilken mannen dog, sade sig ha förväntan på hans arvinge skulle arvet stå i taka händer längst ett år och därefter tagas av konungen, vilken skulle gömma arvet, till dess att den närskyldaste kom. Se N. Ahnlund, Rec. av Adolf Schucks gradualavh. Studier rörande det svenska stadsväsendets uppkomst och äldsta utveckling. Historisk tidskrift 1927, s. 454. Om olika tänkbara fall vid arv efter död utlänning, resp. svensk, med okända eller kända utländska eller inhemska arvingar, se närmare Carl-axel Juel, Om dana-arf (1851), s. 27 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=