Festskrift tillägnadGerhard Hafström 142 Upplandslagens Manhelgdsbalk, 8 flock/^ vilkenlikasåhandlar omdulgadråp och danaarv, innehåller följande: »Nu är den man, somär dräpt, född utrikes; kommer hans arvinge inom år och dag med brev och bevis, skall han taga arv och kräva böter. Kommer han ej inom år och dag, då skall konungen taga hans arv, om han är lekman, och biskopen, om han är klerk.» Vid denna tid synes sålunda konungens rätt till dessa arv av en utrikes född man, vilkens arvinge ej infann sig inom ett år, vara inskränkt till om konungen ägde att uppbära dulgadråpsböter efter den döde. Det synes alltså i fornsvensk rätt ha förelegat ett påfallande samband mellan »dulgadråp och danaarv». I den äldre Dalalagen, Giftermålsbalken 17 flock, finnes emellertid ej detta samband: »Dör utländsk man från ett annat konungarike, och finnes ej arvinge efter honom, då skall arvet stå år och dag. Kommer rätt arvinge med brev och bevis därom, skall han taga arvet. Kommer han ej, tage konungen det. Det heter danaarv.» Västmannalagen, Manhelgdsbalken 8: 1, innehåller härutöver följande. Omkonungens ombud vägrades att se och syna arvet för det fall, att någon arvinge inte kommit, skulle den som hade hand om arvet böta 40 mark, därest egendomen var mera värd än 3 mark.^- Om inrikes född man dog och hans arvinge ej kominomtre års frist, skulle hans arv skiftas till kloster och kyrkor för hans själ. Enligt denna lag hade alltså konungen endast rätt till danaarv efter utländsk man. Enligt Magnus Erikssons landslag, Dråpamålsbalken med vilja 28 kap., var häradet skyldigt utgiva 40 mark för dulgadråp omingen blivit lagligen bunden till ett dråp inom natt och år efter det skedde. Konungen tog två lotter och arvingarna den tredje. —Om ett härad åtalades för mordgäld, skulle häradsnämnden visa, att den döde dött av sjukdom och ej av någons handåverkan. Böterna skulle utgå efter mantal, i detta ords egentliga betydelse, dvs. gäldas av envar av mankön, som fyllt femton år. Mantalet skulle uppgivas av häradshövdingen. — Enligt 29 kap. skulle häradet likaledes gälda 40 mark i dulgadråp, om någon fanns dräpt på öar eller skär, därest det icke var uppenbart, att utländsk här vållat dråpet. Det är anmärkningsvärt, att i flockarna 28 och 30 brukas ordet dulgadråp och i flocken 29 ordet mordgäld. Förklaringen är att de förstnämnda flockarna hämtas från UL (MB 8 och 18; jfr SdmL MB 29) och den sistnämnda flocken från ögL (DB 12). Motsvarande bestämmelser återfinnes i KrLL, Dråpmålabalken med “ Så ock enligt VmL MB 8 och Sdm L MB 22. — En rätt för landsherren till kvarlåtenskapen efter i landet avlidna främlingar är ett regale som spåras redan i langobardisk rätt. Flockens tillägg: »Han bötar lika mycket för konungs arv som för bondes», hänsyftar till motsvarande bestämmelse beträffande vanligt arv i ÄB 12:2. Jfr DL GB 15.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=