Dulgadråp och danaarv 141 e hwar lik hittis arret ok undet innan tompta ra utan hus allar j olastum husum par a hundari bana finna allr botumuppi halda Flocken återgår tydligen till den muntliga lagsagan med dess rim ocli rytm samt omkväden, exempelvit av statserna arrat lik ok undet par a hundari bana finna, osv.; ett bevis på dulgadråpsbotens höga ålder. Om liket däremot hittades i låsta hus, skulle för mordgäld (morpgiald) bötas 140 mark. Om inte handåverkan syntes på liket, hade man ej rätt att kräva någon bot för dråp. Om man säkert kände dråparen, var hundaret saklöst. Ombanemannen då vidgick saken på tinget, skulle arvingen föra talan mot honom och kräva böter. — Enligt MB 10: 3 och Add 8 skulle dulgadråpsböterna skiftas i tre lotter, vilket antagligen icke utgör ursprunglig utan först yngre uppländsk rätt.^® Enligt Hälsingelagen, Manhelgdsbalken 5 flock, skulle skeppslaget vid dulgadråp på bönders ägor eller på allmänningar erlägga en bot på 40 mark, konungens ensak. En häremot stridande regel, att alla dulgadråpsböter skulle skiftas i tre lotter, tillhör sannolikt icke den forna rätten. För det fall att misstanke förelåg innehöll Upplandslagen 12: 6 följande ålderdomliga bestämmelser: »Nu rider en man på vägen och finner ett lik med ärr och sår; han skall vända tillbaka och kungöra {lysa) det i den by, som är närmast. Har han hämndemän i den byn, kungöre då i nästa by {ar oran fore hanum i pem by, lysi i by andrum)-, har han också där hämndemän, kungöre då i tredje byn. Han skall då stå i denna by liksomi den första och säga så: »Jag har gjort ett fynd: det ligger ett lik på dråpsplatsen {a wighwalli) med ärr och sår, och ingen vet mannens baneman.» Då svara de, som där äro tillstädes: »Vem är sannolikare den mannens baneman är du?» — »Nej», säger han »jag är ej hans baneman». Synes blod i spjutskaftet eller på yxskaftsremmarna, synes reva på hans kläder eller hans spjutsudd vid såret, då är han sannolikt mannens baneman. Nekar han till gärningen, då skola tolv män antingen värja eller fälla honom. Värja de honom, vare han saklös. Fälla de honom, böte han 1400 mark.» Evar lik hittas med ärr och sår inomtomtarå, utomhus eller i olåsta hus, där skall hundaret finnabanemannen, eller svara för böterna. Enligt SdmL MB 22: 3 skulle, om den dräpte var utlänning och hans arvinge kom inom år och dag, denne och konungen i böter taga 20 mark var. Om arvingen icke kom inom denna tid, skulle konungen ensam taga böterna efter lekman samt biskopen och konungen dela böterna efter klerk. Jfr Ä. Holmbäck—E. Wessén, Svenska landskapslagar, 3 serien (1940), s. 193, not 134.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=