Frånfästningmed fastar till trolovning 133 funnes två vägar att vinna rättelse på. Den ena vägen var den, som anvisats av åtskilliga reservanter och som består i att sammanbinda trolovningen med någon yttre formell handling och göra trolovningens rättsliga verkningar beroende av, huruvida denna handling företages eller icke, och den andra vägen var ju att, utan att så att säga formbinda trolovningen, ändå utforma trolovningsbegreppet genom att i lagtexten insätta lämpliga direktiv och anvisningar för hur trolovningen kunde försiggå. Jag har för min del noga övervägt, vilken väg jag anser vara den riktigaste, jag har då kommit till det resultatet, att den sista utvägen är den enda lämpliga, I den motiveringen som jag lämnat till min reservation har jag också sökt ge uttryck för orsakerna härtill. . . . Även om man icke kan gå denna väg att formbinda trolovningen, så kan det likvisst vara lämpligt att i lagtexten giva uttryck för, hur lagen ändå ifrån sin synpunkt anser det vara lämpligt, att dessa förbindelser ingås, dvs. att man utformar lagtexten med vissa direktiv, vissa anvisningar hur man anser, att från samhällets synpunkt det viktiga förfaringssättet rättsligen böra vara. Ty oavsett om någon yttre form icke kommer fram vid förlovningens ingående, så kan det ändå hända i en massa fall, att den ena eller andra kontrahenten genom brev eller på annat sätt kan bevisa, att trolovningen verkligen är sluten, och under sådana förhållanden har den parten också göra sin rätt gällande.» Herr David Pettersson yrkade bifall till sin reservation. Högerledaren, amiralen Arvid Lindman framhöll, att det just för kvinnans skull vore nödvändigt att giva något starkare bindande former åt trolovningen och icke låta den vara så löslig, som den i lagförslagets 1 § föreslagits av Kungl. Maj:t och tillstyrkts av lagutskottet. Herr Lindman yrkade nu att § 1 måtte erhålla följande lydelse: »Trolovning är sluten, då man och kvinna överenskommit att ingå äktenskap med varandra och gjort denna överenskommelse kunnig eller och skriftligen sig förbundit.» —Presidenten Albert Petersson förenade sig därefter med sistnämnda yrkande ifråga omordalydelsen av § 1. Ledamoten i lagutskottet, egendomsägaren S. P. Gustafsson i Örebro, förklarade sig biträda herr Lindmans tillägg till den reservation, som avgivits av utskottets ordförande. Han framhöll vidare, att det kanhända vore förmätet att göra anmärkningar mot David Petterssons i Bjälbo reservation, »då en ganska styv jurist även varit med om densamma». Han ifrågasatte emellertid, om bärandet av ringar utan att anledningen tillkännagivits vore något egentligt bevis. Provinsialläkaren E. F. Hellberg i Ljungskile framhöll, att presidenten Albert Peterssons reservation nära överensstämde med hans egen motion, varför han yrkade bifall till reservationen. Borgmästaren i Stockholm Carl Lindhagen framhöll beträffande David Petterssons i Bjälbo förslag till formulering av trolovningsparagrafen, att
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=