Festskrift tillägnad Gerhard Hafström — I ett senare inlägg förklarade sig herr af Ekenstam i stället tillstyrka professor Thyréns nedanstående formulering. Motionären, hovrättsrådet Karl Johan Ekman^^ påpekade i sitt anförande, att enligt propositionen skulle den äktenskapliga förbindelsen mellan mannen och kvinnan uppkomma i och med vigseln. »Trolovningen, vare sig med eller utan hävdande, grundar icke under några omständigheter en äktenskaplig förbindelse. Det är för första gången i vårt land, som lagstiftningen skulle komma att intaga en sådan ståndpunkt.» Ty ännu i 1734 års lag och därmed i gällande rätt fortlever den gamla uppfattningen, att även utan vigsel, en äktenskaplig förbindelse kunde inträda redan genom trohetslöftet och det äktenskapliga umgänget, ehuru visserligen med ringare rättsverkningar än det vigselfästa äktenskapet. Gentemot denna från äldsta tid fortlevande uppfattning uppställde lagförslaget den satsen, att äktenskapet existerar endast i och genom vigselförrättarens förklaring, att kontrahenterna är äkta makar. Det förelåge alltså en betydlig skillnad mellan gällande rätt och förslagets äktenskapsuppfattning, vilket kom att bli avgörande för hela den kommande lagstiftningen. Då dessa lagförslagets konsekvenser vore ofullständigt utredda yrkade herr Ekman —som ansåge att hela förslaget borde avslås —avslag på den ifrågavarande paragrafen. I ett senare anförande betonade herr Ekman, att det mest betänkliga i lagförslaget vore, att de ofullkommade äktenskapen avskaffades, utan att man i stället beredde någon äktenskaplig rätt för kvinna, som hävdats före äktenskapet. Den andre motionären, professorn Sam Clason,^^ framhöll beträffande de föräktenskapliga förbindelserna, att dessa vore av mycket olika slag: »dels mycket lösliga, men dels ock verkliga trolovningar, båda arterna himmelsvitt skilda och sådana, att de ej under några förhållanden kunna jämföras. Varför skall man ej då bevara denna skillnad även i lagen? Varför skall den vida högre form av trohetsförpliktelse, som en verklig trolovning innebär, likställas med alla dessa lösliga förbindelser?» Herr Clason kritiserade särskilt Lagberedningens uppfattning att som trolovning säkra även ett sådant fall »då mannen lovar kvinnan äktenskap under förutsättning, att hon tillmötesgår hans önskan om könsumgänge, och hon därav låter locka sig». Enligt talarens uppfattning »är emellertid den riktiga termen för vad där skildras icke ’trolovning’ utan helt enkelt ’att förföra’ och jag tror ej, att svenska folket önskar att i lagens text det begreppet hädanefter skall räknas in under trolovning». Enligt herr Clasons uppfattning vore lagförslaget som helhet icke moget att antagas därför att flera frågor — bland dem trolovningen — ännu vore i väsentliga delar outredda, varför han yrkade avslag på propositionen. Anf. band, nr 63, s. 23 ff. Anf. band, nr 63, s. 30 ff. 128
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=