Frånfästningmed fastar till trolovning 121 I överensstämmelse härmed bestämdes enligt resolution på prästernas besvär 1723, § 4, och K. F. den 14 januari 1726, § 1, att vittnenas närvaro ej vore ett formellt krav, utan allenast avsett för framtida bevisning. »Äro inga vittnen, utan eget tillstående och skrifteliga försäkringar, varav kan ses, att trolovningen är skedd med gott och moget betänkande, men icke av räddhåga eller tvång, eller av lättsinnighet, lösaktighet, fylleri eller annat sådant, så bör en trolovning ej hållas för ofullkomlig, för det att inga vittnen varit tillstädes, utan eget tillstående och skriftlig försäkran är lika gällande skäl och bevis, som lagliga och ojävaktiga vittnen mellan gift och ogift.» Detta stadgande betraktades av David Nehrman, senare adlad Ehrenstråhle, såsom icke innefattande en ändring utan allenast en tolkning av kyrkolagens föreskrift i ämnet, och ej heller Petter Abrahamsson synes hava ansett lagbuden i fråga vara mot varandra stridande. Beträffande gällande rätt under landslagens sista tid, åren före antagandet av 1734 års lag, lämnas en klar tolkning i de föreläsningar, som Nehrman höll inför de juris studerande vid Lunds universitet, och vilka trycktes i hans år 1729 utgivna »Inledning till then svenska Jurisprudentiamcivilem». Under hänvisning till kyrkolagen 15: 10 framhåller Nehrman, att två vittnen borde vara tillstädes, förutom föräldrar och förmyndare. Nehrman framhåller emellertid, att enligt den ovannämnda resolutionen på Prästernas besvär 1723, brukas emellertid bestämmelsen om vittnen »endast till bevis och ej för någon annan solennitet skulle, så att trolovningen är lika kraftig, fast inga vittnen varit tillstädes, allenast den med andra skäl bevisa kan» (K. F. 14 jan. 1726 § 1). Han framhåller vidare: »Mera behöves ej till en laglig trolovning än som nu sagt är: Ty ehuruväl det ofta är nyttigt, att prästen är tillstädes vid trolovningen, så är det dock ej absolute necessarium. Antingen gåvor gives eller intet: är trolovningen lika kraftig . . Nehrman fortsätter härefter: »Icke allenast genom brev, utan ock av eg'en bekännelse och andra skäl och liknelser kan trolovningen bevisas, fast desse äro stundom mera, stundommindre bindande: såsom(concubitus, och) att den ena kallar den andra fästman eller fästmö, eller gåvors tagande eller givande, vilket anses som en förbindelse.» Enligt 1734 års lag, GB 1: 1, skulle fästmannen »mö av hennes giftoman begära». Enligt GB 3: 1 skulle vid fästning jämte giftomannen vara närvarande fyra vittnen, två å mannens sida och två å kvinnans. »Sker det annorledes, vare den fästning oglll, omgiftoman där å kärar . . .; gillas den fästning av giftoman, varen då båda saklösa.» Lagrummet riktade sig så- .» »5 S. 189 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=