Från fästning med fastar till trolovning vigselförrättare. Härutinnan skriver Johan Stiernhöök.^^ »Så wijda prästen på gifftomansens wägnar fogar contrahenterne tillsamman, så ähr denna wijgningh nödigh och essential uthi echtenskap. Men skier det icke effter gifftomansens samtyckie och weetskap, då binder det intet, hwarföre som wår lagh säger: Nu sijdan hon lagliga fäst ähr, tå skall sochnaprester, ther som hon boor, lysa tree söndagar förr gifftermåhlen, så praesupponerar han altijdh fästningen föhre wijgningen, det är: alles dheras samtyckie som wederbör och bejakelse till echtenskapet. Ty det föruthan må han intet lysa, mycket mindre wijga.» Jämte den i lagen stadgade fästningen förekom också en kyrklig s. k. trolovning.^- Denna skulle, i motsats till den förra, förrättas av präst och inte av lekman. Den borde verkställas vid kyrkodörren eller i sakristian enligt ett formulär i vår äldsta evangelisk-lutherska kyrkohandbok av år 1529. Enligt detta skulle trolovningen försiggå på det sättet, att prästen skulle hålla ett tal, vari han erinrade om mannens och kvinnans inbördes skyldigheter i äktenskapet, samt slutligen förestavade löftena och på detta sätt sammanfäste parterna. 1529 års handbok omnämner även trolovningsringen, som av prästen välsignades och därefter av fästmannen sattes först på brudens pekfinger, så på hennes långfinger och slutligen på hennes ringfinger, i det han sade: »I Faderns, Sonens och den helige Andes namn.» Seden att även fästmön gav fästmannen en ring synes emellertid i Sverige först ha införts omkring 200 år senare. I såväl Vadstena artiklar 1552 somi 1572 års kyrkoordning talas med ett visst förakt om den »fästning, som bönder göra». Denna ansågs nämligen giva upphov till osäkerhet och oreda och borde därför avskaffas. I varje fall skulle ett dylikt avtal ej vara ägnat att hindra prästen från att sedermera verkställa trolovning »vid kyrkdörren» eller i sakristian på grundval av formuläret i 1529 års kyrkohandbok. Ungefär samma ståndpunkt intog prästerskapet under riksdagen i Norrköping 1604, då det bestämdes, att hädanefter inga trolovningar skulle anses för giltiga, som ej skett under medverkan av präst i kyrkan »inför högaltaret». De, som önskade trolova sig, skulle dessutom vara förpliktade att 14 dagar dessförinnan underrätta sin själasörjare om förhållandet, för att han skulle få tillfälle att på förhand undersöka tillvaron av eventuella äktenskapshinder. Detta beslut kunde emellertid icke genomföras i praktiken, enär det mötte ett alltför starkt motstånd ute i bygderna. Allmogen höll stadigt fast vid den nedärvda fästningen och kunde till stöd för sin åsikt åberopa ej endast uråldrig tradition utan även landslagens uttryckliga Förslag till giftermålsbalk 1672. Utg. av J. E. Almquist i Förarbeten till Sveriges rikes lag 1666—1686, UUÄ 1933, Juridik I, s. 106. För det närmast följande, jämför Lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken, del I, 1913, s. 80 ff. 119
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=