Festskrift tillägnad Gerhard Hafström 114 Det har av en av den germanska rättshistoriens främste, nämligen K. V. Amira,^^ ifrågasatts, om rättslösheten icke redan enligt de gamla norska lagarna var i utdöende. »Manches erinnert bei ihr an die Straffälle des ältesten Rechts, und da nicht nur ähnliche Erscheinungen des isländischen Rechts und die Entziehung der ’Mannheiligkeit’ im dänischen Rechte, sonden auch die ’Rechtlosigkeit’ unseres Sachsenspiegels und gar manche andre Vorkomnisse eine Parallelle bieten, möchte ich die Frage aufwerfen, ob diese weitverbreitete und allenthalben etwas räthselhaft auftretende Rechtschmälerung nicht vielleicht statt eines nicht zur vollen Entwickelung gelangten Institutes vielmehr ein friihzeitig im Abstreben begriffenes zu nennen sei?» För att slutgiltigt besvara denna fråga fordras en allsidigundersökningav rättlösheten inomsåväl fornnordiska som de germanska rättskällorna överhuvud. De tecken på rättlöshetens upplösning, som finnes i de nordiska rättskällorna, behöver emellertid icke innebära, att densamma »friihzeitig» vissnat bort. Vissa skäl kan i stället anföras för, att rättlösheten i fornvästnordisk rätt varit en allmänt utbredd och tillfullo utvecklad reaktion mot vissa brott, vilka i sin grövsta form medförde förlust av gärningsmannens hela manhelgd, varigenom han sålunda blev uheilagr.^~ Genom rättlösheten förlorade han däremot endast en del av sin manhelgd, nämligen sin rettr, han blev réttlaus, vilket uttrycktes i satsen oc eigi engan rétt d sér siödn. (Tidskrift för Juridiska Föreningen i Finland, 1961.) Das altnorwcgische VoIIstreckungs-Verfahren, s. 107 f. — Angående detta och liknande uttryck, se P.-E. Wallén, Die Klage gegen den Toten im nordgermanische Recht (Skrifter utg. av Institutet för rättshistorisk forskning, ser. I, Band 5), s. 249 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=