Festskrift tillägnad Gerhard Hafström 112 De norska lagarna^^ erbjuda en djupare inblick i rättlöshetens natur än som är möjlig att få av de senare upptecknade västgötalagarna. Rättlösheten innebar en förminskning i den skyldiges manhelgd, vilken visade sig i olika avseenden. Han fick tåla en viss, med gärningen förbunden skymflig behandling, antingen på bar gärning från den kränktes sida eller efter dom på tinget. Därvid tilldelades han ett vedernamn, som påminde antingen omgärningen eller straffet, varigenomhan för all framtid i bygden stämplades såsom mindervärdig —at heita ma<Sr at vaeri at heimskare. Han förklarades samtidigt rättlös, vilket innebar att han för denna särskilda kränkning av manhelgden icke kunde kräva någon upprättelse, eller någon rättsbot [réttr). I denna mening hade han blivit rättlös, rettlauss och var eigi réttnaimr siöan. Han var sålunda icke rättlös i alla avseenden utan endast med avseende på de med vedernamnet — och därigenom gärningen — särskilt förbundna följderna. Dessa Innebar ofta rättsliga verkningar, som påminner omvanfrejdsstraffet, exempelvis menedarens framtida förlust av vittneshabilitet. Jämte rättslösheten utdömdes ofta böter, vilka i allmänhet liksomi västgötalagen uppgingo till 3 mark. Ehuru uppgifterna om rättlösheten är väsentligt knapphändigare i västgötalagarna än i de gamla norska lagarna är det likväl möjligt att med ledning av de resultat, som erhållits genom undersökningen av norsk rätt, i vissa fall skönja en motsvarande innebörd hos det västgötska uttrycket r^etlösa, ehuru detta präglas av långt mindre ursprunglighet. Det finns sålunda i västgötalagarna alltjämt spår av de för rättlösheten typiska vedernamnen, men den skymfliga behandlingen omtalas endast uttryckligen i ett fall, nämligen vid snatteri. Ehuru de för rättlösheten i norsk rätt typiska rättsliga följderna i allmänhet icke uttryckligen nämnes i västgötalagarna, kan de, —åtminstone i vissa fall, såsom vid processuell tredska — antagas ha varit ensartade med dem som omtalas i de norska lagarna. De västgötska lagrummens knappa upplysningar bör sammanställas med att ordet rxtlösa varken återfinnes i den äldre eller den yngre lagens Rietlos^e bolkder samt att flera brott, exempelvis snatteri, icke längre uttryckligen kallas för rotlösa. Förklaringen härtill måste vara enahanda, nämligen att de först efter 1220 nedtecknade västgötska rättskällorna starkare än de äldre norska lagarna påverkats av den av kyrkan hävdade kristna fridsoch försoningstanken samt den kristna uppfattningen av människovärdet, med vilken de inhemska rättlösa-föreställningarna var helt oförenliga. Det kyrkliga inflytandet framgår också av Rättlösabalkens egna ord, enligt vilka man om synder, som tydde på ett lastbart leverne, först skulle tala med prästen och icke brusa ut i hätskhet och vredesmod.'*^ Härigenom beJfr. v. Amira, Das altnordische Vollstreckungsverfahren, s. 71 ff. och Jon Scheie, a.a., s. 280, 345 ff. och 446 f. VgL I R B 5:6 och II R B 9; jfr ögL Kk B 21. — Jfr Per-Edwin Wallén. Om
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=