Festskrift tillägnadGerhard Hafström 110 dömd viss gottgörelse eller ersättning för rättskränkning; eller är eller blir förlustig eller förvägrad en sin rättegång; eller icke får eller fått rätt eller icke fått rättvisa skipad i eller genom rättegång.»*^ Som exempel kan anföras följande mening: »Rätt och Rättwijsa af Ed. K. Maj:t utan alt anseende til Personen, skippad: och hafwer ingen med sanning at klaga sig wara rättlös ifrånEd. K. Maj:ts Thron förskuten».Ä“ Även i den äldsta norska rätten förekommer en liknande term, nämligen réttlauss, adj. rättlös.^^ Den har samma betydelse som uttrycken oc eigi réttriiemr siöan; oc eigi engan rétt a sér sidan, (Frostatingslagen XIV: 12),’* och den yngre rättens uttryck at heita madr (drengr) at vceri at heimskare^^ det vill säga att vara en så mycket »dåligare» man. Det är i vissa fall överensstämmelse mellan rättlösafallen i Västgötalagarna och i de äldsta norska lagarna. I västgötarätten förelåg som ovan nämnts rättlösa vid tredska att fullgöra en processuell skyldighet. Enligt Frostatingslagen IV: 7 dömdes den som vägrade att vittna —liksom den som vittnade falskt —förlustig rätt att framdeles avgiva laggiltigt vittnesmål och att åberopa annans vittnesmål oc fare réttlaus, varjämte han bötfälldes till 3 marker.’® överensstämmelse föreligger vidare beträffande »fädöljande». Somovan nämnts erhöll enligt götalagen den som dräpte annans nöt eller häst och dolde dräpt fä vedernamnet fafylinger, ’fädöljare’. Brottet, som kallades fearfaling, betecknades i västgötarätten som ratlösa. Ordet fjdrf^^ling för sådan gärning förekommer även i konung Magnus Håkanssons landslag Svenska Akademiens Ordbok, band 23. 32 H.C. 11 H4, s. 173 (1689). 33 Litteratur: Karl v. Amira, Das altnordische Vollstreckungs-Verfahren (Kristischc Viertcljahresschrift fiir Gesetzgebung und Rechtswissenschaft, 16 Band) Miinchen 1874 s. 71 ff. Dens. Nordgermanisches Obligationenrecht II, Leipzig 1895, §§ 11—12. — Konrad Maurer, Vorlesungen iiber altnordische Rechtsgeschichte, I, Leipzig 1907; s. 390—406. Fr. Brandt, Forelxsninger over den norske retshistorie II, Kristiania 1883, s. 35 ff. —Jon Scheie, Om .^rekrjenkelser efter norsk Ret (Tidskrift för Rettsvitenskab 16 årg., 1903) s. 345 ff. — Abs. Taranger, Udsigt over den norske rets historie, IV., (1907), s. 39 ff. 3^ Réttna:mr {réttnamr), adj. »berettiget til i tilfa:lde af personlige kraenkelser at kraive fuld retsbod; deraf: i besiddelse af fulde borgerlige rettigheter, uberygtet (modsat réttlauss)»', Glossariet till Norges gamle love, band 5, utg. av Gustav Storm och Ebbe Hertzberg (Kristiania 1895), s. 518; jfr ock orden réttlauss och réttr 2, samt angivna lagrum. 33 Se Glossariet, heimskr, adj. s. 117. Jfr Taranger, a.a. s. 39 ff. oc nidte enskis vitnis oc bere ecki vitni oc /are réttlaus. Jfr bl.a. F.L XIII: 25. Ef |jeir menn er at scröcvåttum verÖa. Jieir eru sekir. iij. mörcum konungi hverr jiclrra, oc vera alldregi vattbasrir siSan. oc enskis vitnis niÖta oc réttarlausir. 36
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=