Festskrift tillägnad Gerhard Hafström tydelsen antingen ’rätt, lag’, eller ’rätt, det som är rättvist eller lagligen bör göras». Holmbäck och Wessén, som visserligen inte uttalar sig direkt om den språkliga tolkningen, synes utgå från samma förutsättning —förbudet i R B 4 mot att själv taga sig rätt utan laga dom angives ju såsom ett typiskt fall av ’rättlösa’, vilket kan ha givit namn åt hela balken. En inom forskningen förbisedd uppfattning har emellertid uttalats av Knut Olivecrona.^* Han anser, att nedösa otvivelaktigt kommer av det gamla ordet r<e^^er=böter för förolämpning (injuria) och speciellt 3-marksboten, varav också den tekniska betydelsen av rierrer=3-marksbot för mindre förolämpningar. Olivecrona hänvisar även till de norska lagtingslagarna och erinrar om, att om någon förfördelades, ägde han enligt dem genast fordra böter, där han ej förverkat dem genom nedriga handlingar eller ett föraktligt yrke. För injurier emot en fri man bötades i hela Norden 3 mark, varför denna bot i Frostatingslagen kallades fullr^ett^er eller lagha nettter och skymforden /«//- eller halfr^ettsord, allt efter som för dem skulle erläggas hel eller halv injurie-bot. »Häraf följer, att Rxtlösabalken i West-Göta-Lagen betyder den balk, som afhandlar de förseelser, för vilka riettermarks bot skall erlägges». 106 Här nedan skall först lämnas en översikt av r^etlösa-termens förekomst i Västgötalagarna, varefter skall göras en sammanställning av och jämförelse med de norska och isländska samt danska rättlösafallen. Uttrycket r^etlösa förekommer i såväl äldre som yngre västgötarätt men däremot icke i de övriga svenska landskapslagarna. I äldre Västgötalagen (VgL I) återfinnes uttrycket i Balken om förnämessaker (Forn S 2: 1) och Förnämesbalken (Forn B 9); i de yngre texterna finnes det på motsvarande ställen och därjämte i här nedan anförda lagrum.^® Enligt den förstnämnda flocken skulle, den som mötte en annan med ett virkeslass, vilket han misstänkte vara sitt eget, efter klander bedja den andre att »fara till stubbe», vilket denne var skyldig att göra {bepiss til stum at fane, pa skal han fylghix.). Om denne vägrade att fara till stubbe, då är det rättlösa {syn han til stums at far^e. pa <er p^et nedösa.). — Enligt motsvarande lagrumi yngre västgötalagen (VgL II Forn B 3 och 4) skulle den som vägrade härjämte böta 3X16 örtugar {böte III. saxtan örtugher). Föreläsningar uti Sveriges Yttre Rätts-historia (stencil.uppl.) s. 117 ff. Först sedan nedanstående undersökning fullföljts, har jag uppmärksammat Knut Olivecronas med min egen i allt väsentligt överensstämmande tolkning. De här nedan anförda lagrummen i de svenska landskapslagarna har mera utförligt kommenterats i Ragnar Fiemmers för den svenska straffrättens äldre historia grundläggande arbete »Studier rörande straffutmätningen i medeltida svensk rätt» (ak.avh. Helsingfors 1928). Hemmer har emellertid icke närmare undersökt rättlösabegreppet: jfr a.a. s. 166 och 186.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=