Hatt och huva 101 I ÄB 3: 15 stadgades: »I arv tager man och kvinna lika lott; och vare ej någon skillnad, ifrån vad stamden egendom kommen är, somi arv går.» Jämte konceptet till konungens yttrande finnes bland statsrådsprotokollets bilagor ännu en handling, med påskrift »Gammalt manuskript».-*’* Detta visar sig vara en avskrift av de förutnämnda rationes pro et contra, vilka upptecknades inom Stora Lagkommissionen år 1690 och sålunda först efter halvtannat sekel kom framtill konungens rådsbord. Kvinnan hade alltså nu äntligen i gifto- och arvsrättshänscende blivit jämställd med mannen. Men ändå skulle arvet vid de flesta arvskiften på landet gå hatt till. Bestämmelserna om de s. k. tagelottsreglerna ändrades nämligen inte och lösningsrätten för broder gällde alltfort, trots att han inte längre fick större kvotdel av arvsmassan. Först år 1890 bortföll dessa sista legala inskränkningar i den svenska kvinnans arvsrätt.**^ (Svensk Juristtidning, 1958 —Uppsatsen är cn utvidgning av den installationsföreläsning, varmed Gerhard Hafström tillträdde professorsämbetet i rättshistoria vid Lunds universitet d. 29 okt. 1955. —Jfr ock SvJT 1958 s. 54.) Påskriften är att döma av handstilen gjord av advokatfiskalen P. Staaff, en av Lagkommitténs ledamöter. *■* Jfr J. E. Almquist, Den svenska kvinnans arvsrätt (i Strödda bidrag till civilrättens historia, 1953).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=