Hatt och huva 95 Riksdagsskrivelsen i arvs- och giftorättsfrågan^*^ blev vid granskningen av HDavstyrkt med stor majoritet (5 röster mot 2).**^ Vid frågans slutgiltiga avgörande d. 15 maj 1845®^ underkände Konungen först ridderskapets och adelns uppfattning i privilegiefrågan. I huvudfrågan voro meningarna delade —inomstatsrådet avgåvos fem röster mot fem. Konung Oscar höll i statsrådet följande anförande efter ett till statsrådsprotokollet bilagt egenhändigt skrivet koncept, vilket i protokollet återgives sålunda: »I själva huvudsaken yttrade H. M. sig somföljer: H. M. funne så mycket mindre nödvändigt att anföra bevis på den lika arvsrättens överensstämmelse med rättvisa och billighet enligt den i faders- och modershjärtat av naturen själv lagda grunden för denna rätts idé, som de, vilka under ärendets behandling yttrat sig emot förslaget, antingen erkänt dess rättsenlighet, eller undvikit att vidröra denna del av ämnet. Under åberopande att tiden ännu icke vore inne för dess införande, hava de blott fästat sig vid åtskilliga ekonomiska och politiska förmenta svårigheter, samt vid frågan om den nya arvslagens rätta tillämpning. Den lika arvsrätten vore ingalunda en oförsökt teori; den är, som bekant, stadgad i den Romerska rätten och äger rum i de länder, varest densamma förblivit gällande såsom Italien samt en del av Spanien. De nya civillagarna, med undantag av den svenska, vilka i förra och nuvarande århundraden blivit införda i Europa, stadga den grundsats att man och kvinna skola äga lika andel i arvet: Exempelvis: I Frankrike, Belgien, Baden och Tyska Rhenprovinserna enligt Code Napoléon; i Preussen, i Bayern, i Österrike och Holland. Därav visas att lika arvsrätt tillhör de nya rättsförhållanden, somi Europa göra sig alltmera gällande och att Sverige, genom dess antagande, ingalunda skulle gå övriga länder i förväg eller ställa sig i motsägelse med deras antagna rättsgrunder. Man hade invänt att frågan icke överensstämde med nationens sympatier och icke vore yrkad av folket. Av många tecken kunde dock slutas, att den i allmänhet omfattas med värme och H. M. kände i fråga omlagstiftning ej andra lagliga talesmän för folkets önskningar än Rikets Ständer. Inom dem har ock förslaget blivit väckt strax efter införandet av vårt nya statsskick. Vid fyra Riksdagar har Lagutskottet tillstyrkt detsamma och vid förra Riksdagen blev den antagen. H. M:s Herr Faders då fattade uppskovsbeslut härledde sig från Dess ädla omsorg att, i en så viktig sak, icke något förhastande måtte äga rum utan tillfälle lämnas för ytterligare överläggning. Men vid innevarande Riksdag kvarstod ej samma anledning till betänklighet. Rikets Ständer hade efter en flerårig mellantid ånyo framburit enahanda förslag och borde detta med fullt skäl antagas uttrycka en stadgad övertygelse om lagförändringens rättsenlighet och gagn. Att nu avslå densamma vore ett tillkännagivande att H. M. icke godkände själva rättsprincipen, eller vore föga mån om dess tillämpning, och detta vore stridande mot H. M:s övertygelse samt de rättsåsikter han alltid hyst och uttalat. Rikets Ständers underdåniga skrivelse nr 91, 1844; 10 saml., 1 avd., 1 bandet. Särskilt protokoll öfver Justitie Ärenden hållet uti Kongl. Maj:ts Högsta Domstol tisdagen d. 15 april 1845 (RA). — Den avstyrkande majoriteten bestod av justitieråden af Rolén, Sparre, Snoilsky, Nyblaeus och Isterg; minoriteten bestod av justitieråden Nordenstolpe och Bredberg. ®^ Protocol! över Justitie Departements Ärenden d. 15 maj 1845, (Ri. A.).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=