Festskrift tillägnad Gerhard Hafström: 92 vara sysselsatta med de för hemmanets hävd nödvändiga göromål, stängning, dikning, odling, timring, fiskeri med mera, och, hela vintren om, med skogsarbete, bestående i huggning av bränsle, hus- och byggnadstimmer, takved, gärdsel, tjärutorv, sågtimmer och på många ställen kolved, samt desse effekters hemforslande och beredande till ändamål av vart särskilt slag, så att föga ens i den strängaste vinter och yrväder medgives, att någon dag för honom få bliva hemma inomhuset, då däremot döttrarne, ehuru icke alldeles året om, äro befriade från tyngre arbeten, däribland den egentliga boskapsskötseln, bliver det dock alltid deras efter naturen lindriga lott att inom huset förrätta sina lättare sysslor med tillreda lin, spinna, väva, sticka och sy, m. m. Lägges nu härtill den största av alla omständigheter, att en son och var efter andra uppväxande söner, vid uppnående av 20 års ålder, ovillkorligen är pliktig att i behovets stund våga sitt liv för Fäderneslandets försvar, och att döttrarne, som emellertid till sin drygare och mångfaldigare beklädnad icke allenast medtagit det mesta av de inomhuset tillverkade vävnader, utan jämväl med föräldrarnes stundom halva missnöje, förmått dem köpa något av de så kallade handelsvaror och tyger av flere slag, vilket allt medtager contanter, då däremot sönerne merendels få vara belåtne med grå, eller svart- och blåfärgade vadmalskläder, vilka äro ojämförligen mindre kostbara. När också nu härtill kommer, att åtminstone, efter en del orters plägsed, döttrarne vanligen få kostsammare bröllop än sönerne, så lärer vara mer än mycket upplyst, att våra gamla vise förfäder, som stiftade den för 100 år sedan antagna Landslagen, och varmed Bonde-Ståndet allt sedan med fullt bifall sett sig vara lycklige, icke heller nu onödigtvis i den delen bör undergå någon förändring, utan anser jag vår skyldighet fordra att lämna denna arvsrätt lika oförändrad till våra söner, som vi den av våra förfäder erhållit, såframt vi vilja undvika att icke allenast av samtiden, utan ock av en senare eftervärld, och sedan vi äro multnade i graven, ådraga oss deras grundade suckar och förebråelser, samt vid vår återkomst till hemorten våga råka våra Committenter Det är som om man hörde ett eko av de rationes contra, vilka en gång utformades under den karolinska tiden inomStora Lagkommissionen. I sina föreläsningar för Uppsala studenter på våren 1835 uttryckte Carl Johan Schlyter’2 sitt missnöje: »Äktenskapets väsende har alldeles intet att göra med egendomens fördelning Utförandet av en ytlig jämlikhetsprincip, som ej tål ringaste prövning, kan ej innefatta någon verklig fördel; och detta är då skäl nog att bliva vid det gamla, sombör avskaffas, då det icke duger, men alldeles icke får undanrödjas endast för att lämna rumåt experimenterande med tomma hugskott.» Vid påföljande riksdag 1840—41, vid vilken genombrottet skedde för de liberala stämningarna, väcktes ånyo motioner i frågan i bondeståndet.'^-^ Två av motionärerna, EfraimLarsson och Peter Claesson, voro denna gång från Älvsborgs län. Den senare sade sig handla »efter uppdrag av mina hemmavarande Comittenter», men motionen är i verkligheten skriven av .» ” Juridiska afhandllngar, 1 häftet, 2 uppl. (1891), s. 192. Bondeståndets protokoll d. 12 febr. 1840, band 1, s. 426 ff. och d. 15 febr. 1840, s. 465 ff. Jfr Lagutskottets betänkande n:o 99.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=