Festskrift tillägnadGerhard Hafström 90 bondeståndet P. P. Lundström från Vesterbotten, vilken ansåg den lika arvsrätten motbjudande, orättvis och skadlig inom detta stånd av följande skäl:®^ »Bondesonen inviges uti själva födelsen åt en tungare möda än dottern. Såsom barn, gungad på faderligt eller moderligt knä, erinras han redan därom. Ibland mödorna och arbetet uppväxer han och blir man. Fäderneslandets tjänst fordrar det, och han måste genast tillgripa vapnet, lämna den faderliga hyddan, och såsom soldat inträda i lederna . . .; skiljd ifrån hemlivets lugna förhållanden, måste han möta alla krigets faror, medan systern ostörd njuter alla livets bekvämligheter. Kanhända återser han hembygden, men det är ej denne raske yngling, som därifrån utgick, —det är den sjuklige, särade krymplingen, den trötte krigaren, som hemkommer. Och nu skall han dela arv med den med mödorna och faran föga bekanta systern! Är detta rättvist? Nej, mitt hjärta ogillar en Lagstiftning, som glömmer och förbiser den tunga mödan, de våndor och försakelser, somi samhällslivet möta mannen och göra honom lika lottad med den i hemlivets kvalm utvecklade kvinnan. Inför nationen, vars Ombud jag är, inför samtid och eftervärld, som skola bedöma mitt handlingssätt, förklarar jag, att för min hembygd, den nordligaste delen av riket, som måste vara beredd att först träda den pårusande fienden under ögonen, är den föreslagna Lagstiftningen, icke allenast olämplig, utan även i högsta grad skadlig. Då den uppväxande Bondesonen där är nog lycklig att få lämna sin arbetskraft till stöd åt en vacklande, trött och åldrig fader måste han då oftast tjäna utan lön, då systern, merendels bittida och med stor kostnad för föräldrarna bortgift, är främmande för de uppoffringar av utsikter för sin framtid, brodern i hemmet måste underkasta sig. Må man annorstädes le däråt. I vår Nord sluta vi oss ännu med förtroende till det ord, som lär: »att mannen är qvinnans hufvud och att han skall vara hennes förman.» Inom riksdagen bifölls lagutskottets betänkande av de två stånd som redan hade den lika arvs- och giftorätten, nämligen präste-®- och borgarståndet.®^ I prästeståndet fanns dock visst motstånd bland annat från Erik Gustaf Geijer,®^ —det var tio år före »avfallet» —vilken räknade sig till lagförslagets motståndare, enär det onödigtvis och till landets skada ändrade gällande civillags principer. Geijer hyste förvisso i denna fråga ännu ine några liberala åsikter. »Min tanke är, att den som råder den självägande mängden att försvaga sig den kastar slavar för en herres fot, ehuru dessa hårda ord i vårt mildare umgängesspråk heta rik och tiggare, och i den falska liberalismens lexikon Capitalist och Dagsverkshjon.» Geijer kritiserade den senast antagna skifteslagstiftningen, som i kapitlet om hemmansklyvning ville lagligen bestämma om besutenheten och i kapitlet om jordLagutskottets betänkande nr 122 vid 1828—29 års riksdag. Jfr Bondeståndets protocoll 1834, (band 2), s. 93 ff. Preste-Ståndets protocoll d. 16 juni 1829, band 6, s. 281 ff. och d. 9 nov. 1829, band C2 11, s. 69 f. Borgar-Ståndets protocoll d. 19 juni 1829, s. 733 ff. och d. 13 nov. 1829, band 3, 63 s. 156. Preste-Ståndets protocoll d. 16 juni 1829, s. 281 ff. och 289 ff. 64
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=