Hatt och huva Någon ändring beträffande delningsgrunden kom förty icke att genomföras i 1734 års lag, vilkens ÄB 2: 1 fick följande lydelse:^^ »Dör fader, eller moder; ärve då frälsemans och bondes son efter landsrätt två lotter, och dotter tridiung. Men efter stadsrätt, tage präste och borgares son halft, och halft dotter. Dock skiftes efter landsrätt den jord med boskap och åkerredskap, somborgare å landet äger; och efter stadsrätt frälsemans och bondens hus och tomt i staden.» På samma sätt upprätthölls i lagen (GB 10) i fråga omgiftorätten en klar gräns mellan giftorätt efter landsrätt för frälseman och bonde, vilkas hustrur giftes »til tridiung», samt den giftorätt till halvparten, som enligt stadsrätt tillkomborgares och ofrälse mans hustrur, med undantag för den del av makarnas egendom, somlåg på landet »i jord, eller fast, med boskap och åkerredskap,» ty »därom gånge med giftorätten efter landsrätt». Om de flyttade helt ut på landet eller upphöjdes i adligt stånd, skulle landsrätten äga tillämpning på dem, liksom stadsrätten skulle äga giltighet för till staden inflyttad bonde rörande vad han där kom att äga. Beträffande makar i prästeståndet angav lagen endast, att de »evad de bo å landet eller i staden, äge giftorätt till hälften» med undantag för på landet belägen arvejord samt avlingejord, som härrör från tiden före äktenskapets ingående. —Stor överensstämmelse ägde sålunda rummellan principerna vid arv och giftorätt. Lagkommissionens förslag till ÄB och GB hade med tystnad förbigått den lika värendska arvs- och giftorätten. Då blev det oro nere i Småland.^® När förslaget (1691) utsändes på remiss till lagmannen och häradshövdingarna i Tiohärads lagsaga, anfördes en mängd skäl i rudbeckiansk anda till förmån för den värendska arvsrätten. Detta är så mycket mera förklarligt, som till häradshövdingarnas gemensamma betänkande som bilaga fogats en relation (d. 30 okt. 1691) av en brorson till den store Olof Rudbeck, regementskvartermästaren Peter Rudebeck på Husaby i Skatelöfs socken, den fantasifulle skaparen av Bländamyten. Dåvarande landshövdingen i Jönköpings län, den kände Erik Dahlberg, som i sin Suecia antiqua et hodierna efter Rudebecks uppgifter i Skatelöfs socken noggrant inritat slagfältet vid Bråvalla, försökte utverka stadfästelse på den gamla sedvanan. Lagmannen i Tiohärad, Harald Strömfelt, gjorde härefter en framställning till K. M:t om att Värend måtte bibehållas vid sin gamla rätt att vid arvskifte förfara som dittills, då de »nyttjat stadslags villkor, så att hustrun tagit halft med mannen och brodern halft mot systern, vilken sedvana de hållit för lag». 83 Jfr JoH. Hellner, Gift kvinnas rättsliga ställning enligt 1734 års lag, (i Minnesskrift ägnad 1734 års lag, II), s. 53. För det närmast följande, se Albert Vejde, Bländasägnen, Hyltén-Cavalliusföreningens årbok 1922. —Jfr Småländska Archifvet (1853—74), s. 162 ff. 38
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=