Festskrift tillägnadGerhard Hafström 82 Men beträffande sina personliga förhållanden vidhöll Lindschöld sin uppfattning.^^ »Dock kan jag ej annat än nu som ofta tillförende min mening förklara vara sådan, att min dotter bör få lika med min son, och är det så min fulla vilja, fast än däröver aldrig kunde något skriftligt testamente uppsättas, haver jag dock för många mina vänner det ofta förklarat, varvid jag vill att bliva skall.» Endast två veckor senare avled Lindschöld, saknad av den Congl. Commissionen så väl som andre Höga Ställen»^^ och efterlämnade jämte änka tre underåriga barn, två söner och en dotter. I sitt testamente d, 20 nov. 1676 hade han endast uttalat att »min K. hustru och mine barn veta vad deras är, och det samma i sämja och enighet nyttja, njuta och bruka så länge Gud vill».^® Enligt de uppsatta rationes talade för sonens dubbla arvsrätt 5 skäl men för den lika inte mindre än 11.^® Bland de förra skälen framhölls, att det fordrades av en man »att medels svett och blod tjäna konungen och riket, försvara sitt fädernesland och de hemmavarande, samt försörja kvinnan. Det skulle därför för mången vara mycket obilligt, att en son, sedan han offrat sina medel i konungens och rikets tjänst, och vågat sitt liv och blod för sitt fädernesland, och ofta hemkommer lam, lytt och förkrympt samt förlorad till sin hälsa, då skulle han inte njuta någon större del i arvet än systern, som under tiden suttit hemma i god ro och njutit sitt bröd och uppehälle hos föräldrarna. Ty mankönet bland adeln och bönderna hade nu samma förpliktelser som fordom, att när nöden och rikets välfärd så fordrade följa sin konung ut i härfärd». Till stöd för systerns större rättsanspråk framhölls däremot, att om sonen än vågade sitt liv och blod för sitt fädernesland, så var det kvinnan som satt hemma och vårdade boet. Därigenom kunde mannen vid sin återkomst få sin hugnad och näring. Både man och kvinna följde sin natur. Det vore därför oskäligt, att en dotter skulle få mindre arvslott, för att naturen förnekat henne de gåvor, som fordrades till konungens och riksens tjänst i krig och andra publika beställningar. Det uppgjorda memorialet kom som nämnt aldrig inför den enväldige konungen. Det lades till lagkommissionens handlingar och förvarades i dess arkiv —först halvtannat sekel senare skulle det komma på konungens rådsbord (s. 101 nedan). »avD. 27 maj 1690, Förarbetena, del I, s. 273. D. 26 juni 1690, Förarbetena, del I, s. 277. 33 Enoch Ingers, Erik Lindschöld, akad. avh. 1908, bil IV, s. 16 f. Jfr J. E. Almquist, 35 Arvsrätten (i: I Fredrika Bremers spår. Minnesskrift 1944), s. 86. Rationes äro tryckta av Johannes Nilsson i Bidrag till Ärfdabalkens Historia 1686—1736, II, Källskrifter 2, Protokoll och Betänkanden, s. 233 (Uppsala Universitets Årsskrift 1895 Juridik II), s. 233 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=