L.NGLÄSARXA 35 fiircställa oss, att lagläsaren och hans son tillsammans färdades mellan tingsplatserna, ett vackert exempel på yrkenas samband i var samhällshistoria och en viktig länk mellan gammalt och nytt i vårt rättsliv. Till sist må här uppmärksamheten fästas vid den betydelse, som lagläsarna haft för tillkomsten av en viktig del av vårt kulturarv, nämligen för utbildandet av den svenska juridiska stilen. I det föregående har nämnts, att hovrätternas kontrollerande verksamhet gentemot lagiäsarna huvudsakligen utövades genom granskning av dessas domböcker. Detta förhållande framtvang en betydligt utförligare domhoksskrivning än som tidigare brukat förekomma. Till hovrättens ledning fick lagläsaren med stor omsorg redogöra för vad parter och vittnen haft att förmäla samt för häradsrättens egna domskäl. Det förra har bl.a. medfört, att domböckerna på ett sätt, vartill andra urkunder icke erbjuda någon motsvarighet, låta oss stifta bekantskap med l()00-talets språkvanor. Både för den som vill utforska dessa och för den som ur mera allmänna synpunkter önskar tränga in i tidsatmosfären har det sitt intresse att erfara t.ex., att bönderna i högtidligare sammanhang tilltalades med »dannemän», att deras tal gärna började med »ja men» och »nej men», och att en prästman framkallades till dombordet med orden »träd fram herr Jon i Svennevad!» Det i förevarande sammanhang viktigaste är emellertid icke, att domböckerna sålunda låta oss på andra sidan seklernas fiirlåt förnimma KiOO-talets röst. Vad som främst påkallar uppmärksamheten är att lagläsarna, då de i egna ord sammanfattade rättsförhandlingarnas förlopp och sina domskäl, höjde sig till att göra detta på en klar och tydlig svenska, som tillika tillfredsställde h)giska krav. Särskilt anmärkningsvärt är, att de härvid höllo sig fria från att drunkna i de utländska ord och konstruktioner, som vid denna tid i så hög grad vanställde det svenska skriftspråket i andra sammanhang. Närheten till hihidernas värld har säkerligen varit en av förklaringarna till denna domhoksspråkets renhet. I en tid, då det svenska skriftspråket började frigöra sig från sin tidigare knagglighet och otymplighet för att utveckla sig till ett i egentlig mening litterärt språk, förtjiinar den del av denna utveckling, som förlöpte inom domstolarna, allt beaktande. Det skulle också
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=