STl'HE PKTRÉN 18 nämnde bönderna såsom näsvisa eller »näsedjärve». En illustration till lagläsarnas sätt att uppfatta skillnaden mellan dem och bönderna erbjuder en till Svea hovrätt lOdS) ingiven supplik av den sörmländske lagläsaren Per Nilsson Ram,'^’ vilken däri bl.a. skriver: »Nu haver jag uti stor fattigdom tjänt här uti 7 ar oeb haver mig utav mitt ämbete intet kunnat nära utan måste sitta för skatt och skuld som bonde, i ingen måtto exempt, måste ock ofta nock tage uti arbetet, därav mitt äml)ete för gemene man synes att vara fast ringa till värdet.» I själva verket synas lagläsarna emellertid ej sällan hava i egen person deltagit i olika sysslor j)å sina gårdar, något varpå åtskilliga notiser i arkivmaterialet tyda, liksom deras kunskap om lantbrukets förhållanden lyser igenom i domböckernas avfattning. Med bönderna förefalla de också att hava umgåtts })å tämligen jämställd fot, vid ölbägare och eljest. Ibland uppkommo våldsamma trätor mellan lagläsare och bonde. Om ett tragiskt sådant fall förmäler Svea hovrätts j)rotokoll för 1()44.-’'* Av protokollet framgår nämligen, att den förut omnämnde lag läsaren i Närke Zacharias Andersson Ringstadius hade slagit ihjäl en bonde, medan denne gick vid plogen och plöjde. Därefter hade Ringstadius lyckats taga till flykten. Den härigenom uppkomna situationen medförde stora besvärligheter för rättskipningen, eftersom på Örebro slott sutto många fångar, vilka fått sina domar vid häradsting hållna av Ringstadius utan att denne ännu insänt domarna till hovrätten för underställning. Icke heller visste man var Ringstadius gjort av domarna. Landshövdingen Gustaf Leijonhufvud hade därför tillskrivit hovrätten med förslag, att Ringstadius skulle erhålla lejd, mot vilken han skulle få sitta i en kammare på Örebro slott och färdigställa sina tingshandlingar. Denna framställning kastar ju ett sällsamt sken över tidens samfundsförhållanden med lejden som förbindelsemöjlighet mellan rättssamhället och dem som höllo skogen efter att hava kommit i konflikt med lagen. De sistnämnda voro icke få, och i detta fall se vi lagläsaren själv sälla sig till dem. Man skulle onekligen gärna hava viljat veta, huruvida det sedan tillgick på sätt landshövdingen föreslog eller så, att lagläsaren mot Svea hovrätts liher suj3plicati()iiuni. För den 18 september l(i44.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=