L ITT I-: HATl’ UAN MÄLNIN GAU 272 ceiitration till liuviulstaclen voro av största betydelse för förändringarna på fastighetsmarknaden. Som köjjare av frälsejorden uppträdde dels ofrälse ståndsj)ersoner, både ändjetsmän, storköpmän och brukspatroner, dels stigande utsträckning —rena bönder. Frälsejordens övergång i bomleband åtföljdes ofta av godsstyekningar. Mången gång översteg det en enskild bondes förmåga att inköpa den salubjudna jorden, varför inköpen skedde kooj)erativt av ett flertal bönder. Det kunde emellertid även för säljaren vara förmånligare att sälja jorden i jordlotter. Socialt stärktes böndernas ställning genom jordförviirven, men samtida rcister gjorde säkerligen icke utan grund gällande, att utvecklingen bidrog till att försena jordbrukets rationalisering. Herrgårdarna, d.v.s. säterierna, gingo nämligen i regel i spetsen vid införandet av reformer i jordbruksdriften. Docent Carlssons statistiska utredning av frälsejordens övergång i ofrälse hand är skickligt gjord; det hade varit tacknämligt, om han iiven hade belyst de ekonoiiiiska sammanhangen. Ovan hava endast några antydningar kunnat lämnas, den flera gånger förekommande termen fysiokratisk (ex. s. 258) icke är adekvat; den ekonomiska politik, som följdes alltifrån slutet av 17()()-talet, kan bäst betecknas som agrarmerkantilistisk. Vissa kombinationer förefalla, även om formuleringen är försiktig, ganska lösliga eller intetsägande: sammanhanget mellan Jonas .\lströmers västsvenska urs])rung och hans typ som manufakturidkare (s. 240). - Heckscher har visat, att de frihetstida manufakturerna främst voro , sammanhanget mellan Dalins och Linnés härkomst och prästerska])ets stiillning på fastighetsmarknaden i deras födelsestift (s. 24(5) och likaså anknytningen mellan fru Nordenflychts, ('.reutz’ och Ciyllenhorgs diktning samt adelns ökade livaktighet inom politiken (s. 249). anmälda skrift en ovanligt stimulerande läsning, rik på nya och fruktbärande synpunkter. Ståndsutjämningen och ståndssamhällets ersättande av ett klassamhälle var resultatet av en mer än tvåhundraårig utveckling. Ståndscirkulationen är naturligtvis ännu mycket äldre, men författaren visar i sin mindre skrift, hur obetydlig den var i den karolinska tidens Sverige. Samhällets överskikt var ytterst fåtaligt. Adelsståndet omfattade högt räknat ' 2 av hela folket, högadeln (grevliga och friherrliga iitter) mindre än en tusendel, prästerskapet ungefär 1 95, borgerskapet kanske 2 97, de ofrälse ståndspersonerna en eller annan j)rocent och alla ståndspersoner, som höjde sig över de breda lagren, sålunda tillsammans mindre än 5 I ett sådant samhälle måste under normala fredliga förhållanden möjligheterna till en ståndscirkulation vara mycket små, ocli de begränsades ytterligare genom tidens starka ståndsmedvetande, som medförde, att en adelsman, ])räst och i I förbigående må påi)ekas, att en stockhoI msfö!•et eeI se Som helhet är emellertid docent C.arlssons här
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=