LITTKKA rI'KANMALMN(IAU 270 ofrälst' ständsjiorsonerna, som i;t'nert'Ilt sett böra hava varit mera beroende av pennini^värdets stabilitet än adeln och ])rästerskai)et» (s. 248). Vilka ofrälse ståndspersoner avses? Vilken monetär kris? Den sista stora krisen inom frihetstidens penningväsende började med sedelemissionerna under pommerska kriget 1757—(52 och den ätföljande inflationen samt kulminerade med mössornas deflationspolitik efter segern vid riksdagen 17(55—(5(5. Inflationen gynnade de ofrälse företagarna, possessionater, brukspatroner, manufakturister och storköpmiin, deflationen de ofrälse löntagarna med kontantlön. Författaren synes här närmast hava tänkt på deflationskrisen, som hårt drabbade näringslivet och därmed en viktig grupp av de ofrälse ståndspersonerna. Men att om deflationskrisen på 17(5()-talet och inflationcn på 181()-talet blott och bart säga, att de liårdast berörde »de ofrälse ståndspersonerna» är i hög grad oklart och förvirrande. Författaren har tydligen icke heller haft blick för att det materiella uppsvinget 17.30—(50 och penningvärdets fall under denna tid även måste hava kommit de agrara intressena till godo (s. 245). Om de svåra missväxterna 1780—83 yttras, att »jordbrukets svåra lågkonjunktur . . . måste hava minskat klyftan mellan de adliga jordägarna och dc ofrälse affärsmännen och löntagarna» (s. 255). Tankegången är svår att förstå. De stegrade spannmålsprisen böra just hava gynnat de stora godsägarna, som producerade till avsalu, och kanske mer än hava kompenserat dem för de minskade skördekvantiteterna. Däremot bör prisstegringen kännbart hava drahbat vissa ofrälse löntagargrupper. Hänvisningen till Odhner ger ingen ledning. Där talas blott om allmogens betryck, och detta tarvar ingen förklaring. Fitt viktigt avsnitt behandlar frälsejordens övergång i ofrälse händer och härvid särskilt böndernas jordförvärv. Förloi)])et måste ses i samband med den demografiska utvecklingen i dess helhet på landsbygden. Den starka befolkningstillväxten ledde till en växande jordluinger, vars intensitet i olika landsdelar bör hava varit beroende av såväl den relativa folkökningen som möjligheterna till nyodlingar och bisysselsiittningar idanför det egentliga jordbruket. Skiftesverket i samband med nyodlingarna och hemmansklyvningarna kunde endast delvis tillfredsställa jordhungern. Den ohesuttna befolkningen växte därför särskilt under 18()()-talet kraftigt i förhållande till de självägande bönderna. Ftan tvivel bidrogo även skiftena och de nya kreditmöjligheter, som följde med grundandet av bankinrättningar, att avsevärt höja jordvärdet, varigenom å ena sidan klyftan mellan hönderna och många ståndspersoner minskades men å andra sidan motsvarande klyfta fördjupades mellan bönderna och jordhrukets underklasser. Det bör med andra ord hava blivit betydligt svårare för en tjänstedriing eller daglönare att uppnå ställningen som självägande bonde. För den egentliga bondeklassen hade emellertid enskiftena och laga skiftena även den viktiga sociala betydelsen, att de av byalagsbonden, bunden
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=