LI I'TEHA rrliANMÄLNINGAK 2(59 L'rinras oni nanin som Oonstedt inom artilleriet, Ehrensvärd inom fortifikationen och Wachtineister inom flottan men väl så mycket måste de demojfrafiska förhållandena i förening med yrkestradition och löneformer härvid hava hetytt. Den indelta militärens boställen och inkomster in natura böra hava varit en eftertraktad löneform i tider av ofta återkommande myntförsämringar. Först på 185()-talet förlorade adeln majoriteten inom armems officerskår, medan de ofrälse redan under frihetstiden avsevärt hade stärkt sin ställning inom civilförvaltningen och där även i fortsättningen, särskilt på 1820- och 183()-talet, gingo starkt framåt, varvid de även erövrade höga poster. Utvecklingen kan, såsom jmofessor Sture Bolin framhållit, icke ses i sitt rätta perspektiv, med mindre man beaktar nyadlingarnas begränsning särskilt efter 1809. En parallell till adelns tillbakagång erbjuder i viss mån prästerskåpets. Bildningslivets sekularisering och differentiering måste med nödvändighet leda till att prästerskapet relativt gick tillbaka. Skillnaden var, dels att den nya bildade klassen i stor utsträckning rekryterades från prästhemmen, dels att prästerskapets sociala ställning mindre än adelns var beroende av jordinnehavet. Vissa invändningar kunna göras mot författarens framställning ifråga om de ofrälse ståndspersonerna. Ofrälse ståndsperson definieras som ore])resenterad ståndsperson och som sådana uppräknas följande grupper: civila och civilmilitära ämbet.s- och tjänstemän, officerare och underofficerare, läkare och fältskärer, apotekare, universitets- och skolmiin, i)recei)torer och inft)rmatorer, organister i städerna, sjökai)tener och frälsefogdar, inspektörer, bokhållare o.d., brukspatroner, ])ossessionater, större gästgivare och arrendatorer. Samlingen är mycket heterogen, och de ofridse ståndspersonernas frammarsch eller tillbakagång kan därför betyda litet av varje, beroende ])å vilken av de ovannämnda gruijperna, som avses. Författaren nämner, att inflationen efter finska kriget 1808—09 »måste åtminstone i någon mån hava gynnat de jordägande grupperna och hindrat de ofrälse ståndspersonernas expansion» (s. 2(58 f.). Här ser han tydligen bort från åtminstone de ofrälse possessionaterna och brukspatronerna, som dock voro ofrälse ståndspersoner likaväl som de andra. Även de större arrendatorerna böra hava vunnit genom penningvärdets fall, och åtskilliga av löntagarna torde icke hava berörts i högre grad, då de upi)buro en större del av lönen in natura. Den grupp, som verkligen drabbades hårt, var den ofrälse tjänstemannaklass inom statsförvaltningen, vars lön utgick i j)enningar. Särskilt i Stockholm kan man också redan under frihetstiden utan överord tala om ett tjänstemannaproletariat. Inflationerna voro en av huvudorsakerna härtill om också icke den enda. Dessa tidigare inflationer heröras mycket knapphändigt. Det talas blott i förbigående om den monetiira krisen under frihetstidens slutskede, vilken »måste hava varit särskilt farlig för de
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=