LIT r r: uaxr ranmÄlxi x ga r 268 tidevarv. Stftndssandiiillet liar enlisj;t författaren snuiningoin vittrat sönder, men iitveeklingen liar försiggått under olika, ganska klart avgränsade tidsperioder, som växlat med perioder av stagnation eller rentav förnyad stabilisering av de gamla stånden. Det är en mångfald frågor i framställningen, som kunde ujiptagas till närmare diskussion. Xågra få må bär beröras. Huvuddragen i den demografiska utvecklingen 1721—18(55 hade förtjänat att skisseras. Hn djupare förståelse av totalförloppet hade även vunnits, om de sociala återverkningarna av prisutvecklingen och penningviirdets fluktuationer hade analyserats. Nu hava de knappt berörts. Det kan knajijiast vara något tvivel om att bcfolkningsutveeklingen och den ekonomiska utvecklingen voro de två starkaste krafter, som raserade det gamla ståndssamhället. Här visar hela förloppet ända från frihetstidens början också en nästan obruten kontinuitet. Författarens ])eriodindelning har därför sin tillämplighet främ.st för andra områden av samhällslivet, för vilka skiftningarna inom politik oeh idévärld spelade större ndl. Men de krafter, som försökte vrida utvecklingen tillbaka, visade sig i längden vara av mindre sh)rleksordning än de mera djupliggande demografiska och ekonomiska. Detta skymtar visserligen fram men skyms lätt undan bland mängden av andra fakta och kunde gärna kraftigare hava understrukits. Den sociala och ekonomiska utvecklingen stod i förbund med upplysningsfilosofien oeh liberalismen, vilka naturligtvis även hade stor betydelse både för ståndskiinslans uppluckring och som vägrödjare för reformer inom lagstiftningen. Tiden efter det stora nordiska kriget och fram till re])resentationsreformen var i stort sett en fredsperiod med en dittills enastående stark folkökning, som till den alldeles övervägande delen måste absorberas av landsbygden; ett tecken på hur föga industrialismen ännu betydde, iir huvudstadens befolkningsstagnation från 17()0-talef ända till 184()-talet. Statens utrikespolitiska och militära uppgifter visade helt naturligt ingen motsvarande expansion. Att adeln inom utrikesförvaltningen och armén länge försökte och ganska viil kunde hålla sina j)ositioner, var därför i oeh för sig föga märkligt. Förvaltningspersonalens ansvällning ])å andra håll sammanhiingde både med statsskicket icke minst under frihetstiden — och med det efter hand alltmera differentierade kulturlivet. Då adeln dels hade lägre nativitet (en sådan behöver icke nödvändigtvis betecknas som ogynnsammare) än folket som helhet och dels genom begriinsning av nyadlingarna numerärt relativt sett trängdes tillbaka, var det likaså naturligt, att denna expansion främst skulle komma andra samhiillsgrupper till godo. Författaren framhåller själv, att adeln icke alls hade samma framtriidande ställning inom nyare vapenslag, artilleriet, fortifikationen och marinen, som inom kavalleriet (tch infanteriet och vill finna förklaringen i att de förra vapenslagen krävde mera av teoretisk och intellektuell utrustning. Något kan väl ligga häri -- det kan dock
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=