L1 T I KRA IT' K AN MÄLNIN(1AU 2(56 de l)åda Viliybreven fran ll()()-talct förklaras handla om »eviga räntor», inte om jord. Kgendomligt förefaller det efter detta, att han så lätt accepterar (5. I. Ståhles slutsatser j^å grundval av FogdöJordehoken." Naturligare hade varit att alldeles liinma öppet, vilken av två betydelser hos jordehokens ambivalenta terminologi som skulle föredragas. I en stor exkurs behandlas Forsaringen, den äldsta hevarade skrivna rättskällan från vårt land. Hn genomgång av Hälsingelagens kyrkobalk har låtit författaren igenkänna ringens stadgande såsom en äldre variant av 19:4 i denna kyrkobalk. I.agrummet handlar om böter för den som iir satt i förbud (att besöka kyrkan) och genom att iinda komma vållar mässfall. Tidigare teorier, att ringen skulle behandla tionden eller att bötesfördubblingen skulle bero på att flera hugg ut<lelats i strid, hava härmed kunnat avvisas. Tvviirr är Forsaringen unik i sitt slag, men Hafströms, så vitt recensenten kan se definitiva, tolkning av dess inskrift har därjiimte blivit ett intressant bidrag till frågan om de svenska landskaiislagarnas uppkomsthistoria. Folke Doiu'iiifi. Stkn Carlsson, Ståndssamhälle och ståndspersoner 1700 Studier rörande del svenska ståndssamhällets upplösning. Ö68 s. Lund. (ileerup 1940. Stkn C.arlsson, Svensk ståndscirkulation 1680 1'ppsala. Lindblads. 1950. Docenten Sten C.arissons ovan anförda två skrifter beteckna en betydande landvinning för svensk modern historievetenskap och historieskrivning. Genom dem. särskilt tlen förstnämnda, har ett av de viktigaste sociala jjroblemkomplexen i vår historia förts ett gott stycke på väg mot sin lösning. Vetenskapligt väger arbetet om ståndssamhiillet tyngst och granskningen nedan kommer därför främst att giilla detta. Skriften om ståndscirkulationen giver dock åtskilligt nytt, även oavsett att den omspänner en vidare tidrymd och ser ämnet ur en något annan asjiekt. Den är jiopulärvetenskapligt hållen och kan. fri från tyngande vetenskaplig ajjparat, med sin klara och lediga stil “ Det ensamstående belägget pa »ulna» i jordebokstexten behöver visserligen inte ^■ara korrupt, men dä texten i övrigt inte saknar korrupta stiillen. är det riktigast att inte bygga nagra slutsatser pä detta enda ställe. Det är f.ö. inte riktigt, som Ståhle anser iXamn oeb bygd l‘)48, s. åä ff.). att förekomsten av ett längdmått, »aln» i en jordbeteekning skulle indicera solskifte; i mängfaldiga sammanbang bar längdmätt. utan tillsats av nägot slag, kommit till ainiindning fiir att karakterisera ytvidden bos enstaka jordstycken. 1865. 1950. 174 s.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=