I. ITr i : KA r l ' AX MÄLN1N ( AH 262 Avliandlingens största förtjänster lig.uia otvivelaktigt i den energiskt och fyndigt genomförda analysen av ett antal rättskällor och i rekonstruktionen av det konkreta hamneväsendet i ett antal oinräden. En avgjord fiirtjiinst iiro även de jämfiirelser författaren gör ined liknande förhållanden i grannländerna, friiinst Norge. Efter en inledning, vari författaren har sammanfört de äldsta traditionskällornas uppgifter om svearnas sjöfärder och vissa arkeologiska data av hetydelse för tolkningen av dessa, skildras i ett stort kapitel »örlogsledungen enligt landskapslagarna». I själva verket behandlas i kajiitlet alla källor fiirfattaren har kunnat finna om iirlogsledungen, framför allt de arkeologiska data som höra dit, varför kapitlet riktigare hade kallats »örlogsledungen». Det rätt stora avsnittet om fartygstyperna är till stor del hyggt på arkeologiska data. 1 ett avsnitt om styrman och besättning (s. 31 ff.) kan författaren visa upp att styrman och liinsman hava förekommit jämsides; länsmannen iir alltså ej att upjifatta såsom en efterföljare till styrmannen. På tal om skei)])ens bemanning framför författaren den meningen att varje roddarjilats bemannats med mer än en man, liksom fallet var i Norge. Till samma tanke återkommer han längre ner, i samband med beriikningen av ledungsskei)])ens antal (s. 58 ff.); skeppen antagas hava varit omkring 280 med 100 man jiå vart skej)]). Detta förutsiitter att varje hamna stiillde upp flera man till vart och ett av de skepj) som distriktet hade att utrusta. Dessemellan har författaren emellertid, i ett avsnitt om skepiisprovianten (s. 44 ff.) gjort en uträkning av dennas kaloriinnehåll och funnit viss överensstämmelse mellan kaloriinnehållet i en hamnas skcpjisvist i Danmark, Norge och i de svenska landskajjen. Hiirvid har lediingstågets längd schematiskt beräknats till 10 veckor; hänsyn har ej kunnat tagas till den roll som fiendelandet kan hava sjudat för härens jiroviantering under en del av hiirtåget. Resultatet blir att en hamnas skeppsvist (i Uppland och Västmanland; andra skepjjsvisten) har varit riklig näring för en man under 10 veckor. Vilket blir resultatet om det kommer tre eller fyra man från hamnan? Med det heriikningssätt författaren själv har, hör de u])j)- svenska landska])ens första skeppsvist hava räckt åt två man per hamna i 1(5 veekor, andra skeppsvisten åt två man i 12 eller 10 veckor. Det iir tydligt att underlaget för en beräkning av detta slag inte är fullt klart.- Eramställningen av ledungsflottans storlek (s. 58 ff.) är till stor del hypotetisk. Det främsta osäkerhetsmomentet härrör från I’piiland: det kan inte anses övertygande utrett att varje hundare skulle utrusta fyra skepj) i krigsledungen. Författarens motivering till att fyraskej)j)sregeln »i)å grund av j)laceringen» (s. 59) måste avse örlogsledungen, - S. 137, vill hehamllingen av hundaret, synes författaren ater hava tajijiat kontakten ined tidigare heräkningar. ilå luiniiaret skall hava ställt u])p 12 man fran vardera a\' 10 tolfter. alltsa tiilsaininans 120.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=