LITTER ATI' R AN MÄLNIN GAR 260 ärkebiskopsstolen oeh (lonikai)itlet. Processerna krini* de spillror av bytet, soil! kungamakten iipi)låtit ät enskilda, kunna ännu s])äras i domboken. Universitetet hade tynat bort i skuggan av den åt fiirfall l)risgivna domkyrkan, i vilken mässorna tystnat oeb altarljusen släckts. Endast de mycket gamla kunde ännu minnas de stora kyrkofesterna ocli glansen kring den ärkel)iskopliga liovliällningen. Mot denna biindelsefattigare bakgrund avtecknar sig emellertid bygdernas avskilda liv i domboken. Denna låter oss sålunda följa l’i)plandsbonden ])a hans väg genom livets åldrar. Barnet leker i flockarna av jiimnariga, som sviirma mellan de grå gårdarna. Ynglingen går på giljarstrat eller lö])er i skogen med armborst ocb skjuter efter fågel. Mannen slriivar pa åker ocb äng, i timmerskog och ])å fiskevatten. Åldringen sitter i vrån som sytningsbjon bos gårdens nye busbonde. Många ytterst ålderdomliga drag kiinnetecknade iinnu detta bondesandiiille. Sålunda fortlevde exemj)elvis seden att efter ett dråp utkriiva mansbot för fördelning inom den dräi)tes släkt. Släkten visade också alltjiimt beniigenhet att själv vara verksam fiir beivrandet av drap j)å någon medlem. En bonde i Håtuna socken, vars son blivit vådahuggen till döds av en annan man, viigrade sålunda att mottaga erbjuden förlikning och förklarade, att ban i stället skulle betsa sina fyra mjöhundar på gärningsmannen. Ordet injöbundar syftade biirvid j)å den driijites yngre bröder, vilka höllo på att växa upp. Hotet förverkligades också sedermera, när en av bröderna blivit 19 år och en annan 1(1 år samt en tredje så stor, att ban kunde hålla i ett spjut. Om många andra människoöden, som tala till läsarens fantasi, innehåller domboken kortbuggna upplysningar. Där är Sylvester djurskytt, som blev ihjälslagen torsdagen innan hans bröllop skulle stå. Ocb där iir den onda kvinnan Ingeborg i Såpaboda, som drev det därbiin, att hennes falska beskyllningar mot ])rästen herr .b)n i Rjörklinge kommo till behandling vid ett konungsting i Västerås. Dit fick därför Norunda bäradsnämnd begiva sig mitt i skördetiden, och några av de äldsta nämndemännen måste efter återkomsten hem hålla sängen en hel månad, utmattade av att ha gått den långa vägen till fots. Det mesta i domboken handlar givetvis om bönderna och deras värld, men bär ocb var glimtar det också fram en ui)plysning om vad som tilldrog sig i i)rästgårdarna eller om något förhållande bänförligt till någon av landskapets gamla adelsborgar, t.ex. Penningby. Det sista gäller dock mestadels endast kamerala frågor. Oentemot de folkliga tingsförsamlingarna vakade de gamla herrehusen över sina hemligheter. »Ingen vårpai'k susar legemler, krönikeknittel som edra stränder, Hydbobolm ocb Penningby.» Sammanfattande måste i allt fall sägas, alt en dombok såilan som den nu ifrågavarande låter sin läsare företaga en resa genom 1509-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=